Vilks.net

Politisk strategi är, som jag ser det, den intressanta delen av politiken. SD:s valfilm om Socialdemokraterna har nu stormat in på scenen och lämnat alla andra valfilmer åt sitt öde. Recensionen (och de är många) har varit överväldigande negativa (se t ex Per Wirtén i Expressen eller Åsa Linderborg i Aftonbladet) men det spelar ingen roll, uppmärksamheten har man vunnit och åter placerat partiet inom den aktiva intressesfären. Per Wirtén uppmanar sina läsare att rösta på vilket annat parti som helst. Frågan är förstås hur många som kommer att ändra ståndpunkt och följa hans råd. SD har t o m haft lyckan att YouTube har tagit ner deras film. Men i grunden handlar det om den närmast totala oförmågan från de etablerade partierna och proffsdebattörerna att bemöta SD:s strategi. Det var man har gjort är att upprepa den strategi som man utan den minsta framgång har försökt med under ett decennium. Kreativiteten sinar och har blivit ersatt av upprördheten. Om inte annat så är det lärorikt.

Ett fenomen till lika delar trösterikt och tröstlöst. När jag för ett par dagar sedan besökte min gode vän herr S. såg jag en text på hans blädderblock: ”Varje planerad förändring är omöjlig.” Uttalandet gäller för mera omfattande förändringar. Det handlar om tillvarons tröghet. En mera omfattande problematik är fastvuxen i en radintressen, organisationer och lagar. Den planerade förändringen drabbar samman med allt detta och ställer till stor oreda varför lösningen blir en långtgående kompromiss. Därav den gyllene regeln att en politiker bör göra så lite som möjligt utöver att retoriskt ge löften om radikala förändringar. Bäst skickade för att ge uttryck åt vilja till förändringar är politiska partier som inte kommer i beslutspositioner och tillika ivriga debattörer som vill förändra världen. Men även vinnarna i valet kan svänga sig eftersom det alltid finns goda möjligheter till bortförklaringar när räkningen skall göras upp: ”vi måste ta hänsyn till…”, ”Vi nådde inte ända fram…”, ”Resurserna är tyvärr otillräckliga…”

Tillförsikt eller tröstlöshet, efter valet, oavsett vem som vinner, kommer det inte att ske några drastiska förändringar eftersom sådana är omöjliga. Däremot går det utmärkt att driva valkampanj utifrån att anklaga andra partier för drastiska förändringsåsikter (som man då anser vara ofördelaktiga).

Förändringar äger naturligtvis rum men sker då genom verklighetens nödvändighet. I sådana lägen kan man lägga förslag som följer förändringsvinden. Då kan det verka som om man har åstadkommit en förändring.

Politiska förändringar är dock möjliga. Sverige kan få en ny regering. Konstnärligt sett är detta inte särskilt tilltalande. Den estetiskt intressantaste utgången är om statsminister Löfven sitter kvar. Som man sade under postmodernismen: Inte komposition utan repetition.