Några dagar har jag varit stadd på resa i Stockholm. Jag hann med att se Warholutställningen på Moderna. Den utställningen är en utställning om den välkända utställningen som Pontus Hultén arrangerade 1968, Warhols första separatutställning. Det var naturligtvis en sensationell utställning. Man slås förstås av att det var ett bra tag sedan någon liknande händelse kunde visas upp. Warhols berömmelse skulle sedan växa snabbt men hans nu till synes ointagliga position skulle inte infinna sig förrän han blev den självklara exponenten för en postmodern konst.
Warhols nonchalanta attityd till gängse konstnärliga värden var problematisk för dåtiden. Några av hans uttalanden (från katalogen 1968) ser man här:
(Uttalandet om att vara berömd i femton minuter kommer som kanske bekant inte från Warhol utan från Hultén. Det har ändå blivit det mest berömda av alla Warholdeviser.)
Eftersom Warhol blandade genrer och kommers i sin konst var den provocerande. Dels kunde man undra över vilken identitet konsten skulle få och dels konsekvenserna av att i princip allting kunde bli konst. Det skulle visa sig att det blev en delvis smärtsam historia. Konstens identitet fick överlämnas till konstvärldens uppfattningar men kunde ändå bära med sig de väsentligaste delarna som överskridande och avancerad diskurs (tron på att konsten inte skulle behöva något mer än själva verket hade länge levt en tynande tillvaro). Att allting kunde bli konst var inte heller något större problem eftersom det är tämligen ointressant att något presenteras som konst. Det intressanta är vad som är bra konst och i den frågan var det inte alltför svårt för konstvärldens mera framträdande representanter att komma överens.
En detalj kan vara intressant. När något väljs ut till att bli ett konstobjekt blir det alltid betydligt dyrare. Det kan man t ex konstatera när man ser närmare på Warhols Brillo Boxes.
En del av utställningsrummet.