2647: Curator och uthållighet

Postat den 2018 22 september av Lars Vilks

Curatorn har blivit den centrala gestalten i konstvärlden. En utställning idag vilar på curatorns val av tema och presentationstext. Denna maktposition är dock inte utan olägenheter. Curatorn förväntas tillfredsställa alla inblandade och blir alltid kritikernas första mål. Förr kritiserades konstnärerna, idag är det alltså curatorn. Den i konstvärlden välkände kritikern Jörg Heiser har tagit upp saken (artnet). Han skriver:
“Curators have become the scapegoats for society’s failure to confront its moral dilemmas,” he wrote. /…/ “It’s time for curators to… live with their bad reputations and just get on with it. If the devil has all the best tunes, curators should stage all the best shows.”
Det händer då och då att curatorn drabbas av, framför allt, missar i identitetspolitiken, och på så sätt får uppmärksamhet som kan sträcka sig utanför konstvärlden. Annars är det mest intern kritik som curatorn får stå ut med. Men positionen är alltså inte så stark som man skulle kunna tro. Eftersom hänsyn skall tas i alla riktningar blir det försiktiga utspel. Curatorn brukar följa den trend som gäller för kollegorna i vilket det brukar ingå att dra fram något eller några angelägna politiska frågor med den vinkling som är vanlig i konsten. Så har på samma gång curatorns centrala roll blivit en stoppkloss för konsten som drabbas av kompromisser.

Detta hindrar inte att curatorn kan leverera intressanta utställningar även om det saknas kontroversiella inslag. Så blev det för Heiser när han debuterade som curatorn för en biennal. I Busan. De asiatiska biennalerna brukar vara riktigt lugna tillställningar.

En helt annan historia. Det finns konstnärer som håller på länge med ett verk. NYT har samlat några exempel. De mest framträdande långkörarna är Michael Heizer, Charles Ross och James Turrell som har hållit på med samma verk i över 40 år. Mitt blygsamma bidrag ligger inte så långt efter, jag kan ståta med 38 år. Vi får väl se vem som håller ut längst.

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 3 kommentarer

2646: En ny estetik

Postat den 2018 20 september av Lars Vilks

De estetiska traditionerna i konsten bygger på formförändringar, alltså att det huvudsakliga är något som är direkt synligt. Kvalitetstanken finns också i detta, bra konst visar något nytt eller en tillräckligt intressant variation på ett givet formtema. Men det är också så att varje ny riktning har motiveringar och ett innehåll, något som konstrueras genom konstnärliga manifest eller kritikers och curatorers tolkningar. I längden är det inte möjligt att fortsätta med att producera visuella uttryck som skiljer sig från tidigare. Två möjligheter fanns då. Dels att vidga gränserna för konstverksamheten och dels att variera koncept och kontext. Det blev möjligt att utvidga konstens möjligheter till sådant som film, performance, relationell estetik etc. Och att skapa kontexter och koncept som i sig var expansioner av konstens traditionella territorier. Vad som gick förlorat var det visuella och taktila , som visserligen ses som väsentligt, men som inte räcker för egentlig förnyelse.

Den traditionella konstestetiken har den speciella innebörden att konstens estetik har en särart i förhållande till all annan estetik. Men eftersom en sådan inte går att uppbringa får det speciella överföras till andra medier tillsammans med alltmer komplexa koncept och kontexter. Denna övertygelse om ”det speciella” formuleras ofta som konstens alternativ, dvs. att konsten har något alldeles väsentligt som ger den ett särskilt värde.

Vad vi har fått är det eftersträvansvärda ”internationell samtidskonst”, ett begrepp som nu har fått inflatorisk utbredning. Under 1990-talet och något decennium framåt var samtidskonsten en exklusiv verksamhet, förbehållen de mera avancerade delarna av konstvärlden. Som ofta sker när något blir en given status kom alltfler konstnärer och institutioner att haka på. Då denna konst är ideologiskt bunden innebär ett deltagande att man också kommer att verka ideologiskt. Det senaste decenniets utveckling av politisk korrekthet har blivit en given del av samtidskonstens identitet. Det går det också lätt att kvala in. De retoriska mönstren om ”konstnärens praktik” (som man numera alltid skriver) drar fram mångfald, antirasism, etnicitet, postkolonialism, genusteorier, motstånd mot nationalism och gränser, kampen mot högerpopulismen och högerextremismen – och hela faderullan. Denna trendighet gör ingen större skada men har inte heller den effekt man hoppas på. Och det är redan tröttsamt vilket man alltså kan se på att lite nya idéer börjar dyka upp. Mer estetik, visualitet och kroppslighet. Det är inte lätt att vända skutan eftersom konstestetiken inte är vad den har varit. Det mesta har redan gjorts och det är hart när omöjligt att finna något som är tillräckligt fräscht och avvikande. Kvarstår att en estetik idag är bunden till koncept och kontext vilket dock inte är någon avgörande nackdel.

George Goldner har väl inte helt fel i sin analys (The Art Newspaper).

Publicerat i konstteori | 41 kommentarer

2645: Efter politiken?

Postat den 2018 17 september av Lars Vilks

Ser man på den moderna konsten i stora drag kan man dela in den i tre delar: Den estetiska (med inriktning på färg, form och expressionism). Den dominerade fram till 1960-talet. Den konceptuella som inleddes på 1910-talet men som först under 1960-talet blev ett utmanande alternativ för att ett par decennier sedan bli dominant. Den politiska som tog sin början under 1990-talet och som ännu pågår.

Vad som är påfallande är att de två första delarna handlar om konstbegreppets expansion och för med sig ständiga uppgörelser inom konstvärlden och med publikens smak. Det finns naturligtvis politiska inslag i dessa inriktningar men sådana förekommer vanligtvis sparsamt. Ett undantag är åren kring 1968 då konstens protester riktar sig mot den borgerliga smaken och mot etablissemangets politik. Dagens politiska konst är annorlunda. Ett överskridande innehåll saknas inte. För första gången kommer konstnärer från hela världen med i samtidskonsten. Ämnen som etnicitet och gender spelar en stor roll. Eller rättare sagt, har spelat en stor roll, eftersom detta idag är mainstream. Problemet som har uppstått är att det politiska innehållet alltför lätt dominerar. Åtskilliga röster i konstvärlden ser som den väsentliga uppgiften att aktivera sig gentemot högervindar, nyliberalism, rasism etc.

Ett exempel på hur det kan bli är Frida Orupabos utställning på Galleri Nordenhake. Jag såg den under mitt besök. Hyggligt fyndigt men samtidigt lite för enkelt: En autentisk röst tar återigen upp de svartas problem och historia. Frågan är närmast om Orupabo (som gick från Instagram till konsten med stor uppmärksamhet) kommer att lyckas med att slå sig fram i konstvärlden. En god start, redan anammad av Nordenhake, men räcker det? Det är många om budet i den här genren.

SvD:s konstkritiker Karolina Modig finner ett utrymme för en välkänd harang om världens svåra tillstånd (SvD): ”I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete, samtidigt som allt fler historiskt dolda orättvisor och förtryck kommer upp till ytan. Det finns de som börjat sucka av leda när de hör ord som etnicitet, genus, ras och historiekompensation. Men i tyska Chemnitz jagar nazister folk med utländskt utseende längs gatorna och i Sverige demonstrerar NMR. Vi har inte kommit längre än att vi måste göra upp med såväl dagens som vår dolda historia samtidigt.”

Men frågan är väl närmast hur konsten skall ta sig ur det alltmer inproduktiva politiska ställningstagandet. Man kan som på Bonniers konsthall följa upp senaste Venedigbiennalens intresse för textil och konsthantverksmaterial. Någon större dust med konstformernas hierarki blir det knappast men den estetiska traditionen får en förstärkning.
Kanske är den nu pågående Sao Paulo-biennalen en tendens till ett friare förhållningssätt i samtidskonsten. En biennal som inte deklarerar något särskilt utan snarare diversifierar en heterogen samling av uttryck. En av de av curatorn inbjudna curatorerna/konstnärerna är förresten Karin Mamma Andersson. Ben Davis på artnet ser nya möjligheter.

Publicerat i Biennaler, konstteori | 2 kommentarer