Lanseringen av Hilma af Klint fortsätter framgångsrikt. Nu är det Guggenheim och New York som uppmärksammar fenomenet. Förutsättningarna torde vara väl kända. Vi har en bildskapare vars bilder företer påfallande likheter med abstrakt konst i Kandinskys, Mondrians och andras anda. Behovet av att placera en kvinna på en framträdande plats i konsthistorien är stort. För att placera in henne kan man också anföra att hon var konstutbildad och att hon målade konventionella landskap och porträtt. Vidare att hennes teosofiska och spiritistiska intressen delades av åtskilliga konstnärer vid tiden kring förra sekelskiftet. Som motivering är det lite tunt och några påbackningar av mera tveksam art kan läggas till. Vi har t ex historien om den konstnärsgrupp, ”De Fem” som hon ingick i och som experimenterade. Den har varit med på åtskilliga platser och när Roberta Smith skriver en entusiastisk artikel i NYT är den med. En annan förstärkning är att af Klint bör ha sett en utställning med Edvard Munchs måleri eftersom hon hade sin ateljé i samma byggnad. Och att hon kan ha tagit intryck av den. Ett annat, lite förrädiskt, argument är att hon satte en tidsgräns för när hennes verk skulle få visas först tjugo år efter hennes död. Detta beslut kan man alltså dra dithän att hon såg sin konst så radikal att tiden måste nå ifatt den.
Argument som talar emot Klints konstnärliga storhet bör man vid en lansering tona ner. Något av det värsta är af Klints totala ointresse för den moderna konsten. Det överväldigande teosofiska och spiritistiska intresset kan man skjuta åt sidan. Som Roberta Smith gör när hon säger att hon inte är särskilt intresserad av det. Hon ser på bilderna. Under inga omständigheter må Rudolf Steiners betydelse för af Klint framhållas. Han var den som skulle erkänna och förstå hennes bilder. Och då inte ur en konstnärlig synpunkt utan för den stora rörelsen. Hennes besvikelse över att antroposoferna inte var entusiastiska medförde på intet sätt att hon såg något annat i sin bildvärld än den antroposofiska.
Nå, till syvende och sist kan man inte komma ifrån att ”betraktaren skapar verket” och inte minst kritiker och konsthistoriker. Konstnärens intentioner kan vara sekundära och tolkningar kan stå fria i förhållande till de givna intentionerna. I af Klints fall har vi inget problem med tolkningarna. Det är ingen som ifrågasätter hennes intentioner. De är och förblir teosofiska. Istället tänker man sig att hennes bilder kan värderas som fristående estetiska objekt och att det dominerande teosofiska innehållet enbart är ett påhäng som möjliggjort bilderna och som ur konstens synpunkt kan avvisas som ointressant. Det är en kullerbytta som man inte brukar ta till men det kan gå vägen. Så här långt har det noterats framgång efter framgång. Sensationen är ett faktum i New York och kritikerna är sjunger i kör, se t ex Artsy.
Jag tycker inte man skall moralisera i den här saken. Visserligen är det klart att det ur konstteoretisk synvinkel förekommer en rad oegentligheter i lanseringen av af Klint. Men samtidigt är det nog så intressant att se hur långt tesen ”betraktaren skapar verket” kan drivas.