2660: Jämlikheten i konsten

Frans Josef Petersson gör ett försök att beskriva en besvärande ojämlikhet i dagens värld. Utifrån konstens perspektiv (Kunstkritikk). Konsten har hamnat på fel sida om jämlikheten, Petersson sätter upp tre punkter för detta:
”Kan man säga att konsten har bidragit till att naturalisera den nya ojämlikheten? Ja, ur minst tre aspekter: 1) Genom att ständigt lyfta fram borgerliga ideal som individualism, självsäkerhet och risktagande som alla har det gemensamt att de förutsätter att materiella resurser alltid finns till hands. 2) Genom att bekräfta de strukturer som gör att överhetsprivilegier, kompisrelationer och mygel blir avgörande för individers möjlighet att hävda sig som kulturskapare. 3) Genom att bidra till att etablera en smakhierarki där berättelser och bilder som utgår från en position av social utsatthet får låg status, medan de som skildrar tillvaron ur en överhetsposition får hög status.”

Genom att kalla individualism, självsäkerhet och risktagande för borgerliga ideal gör han begreppen negativa. Samtidigt har han rätt i det att den enskilde konstnärens verksamhet bygger på ojämlikhet. Frågan är bara vad som alternativet. Att skapa något slags kollektiv konst där alla skall vara med är nog helt orimlig tanke. Några större materiella resurser behöver man inte heller ha vilket kan bekräftas av att konstnärer sällan har tillgång till betydande resurser. Den andra punkten är lika svår att häva. Eftersom det finns en elit i konstvärlden (Petersson får väl själv räkna sig dit) kommer de konstnärer som vill ta sig fram att skapa kontakter med så centrala gestalter som möjligt. Det är inte på något sätt unikt för konsten men i konsten mera överblickbart och det är relativt lätt att lära sig vad som krävs. T ex är de åsikter som Petersson för fram tämligen typiska för elitvärldens fantasiideologi. De allra flesta konstnärer befinner sig utanför eliten och kan man tänka sig att eliten vill vara jämlik med dessa?
Den tredje punkten är rent nonsens. Det är klart att elitvärlden definierar sin utgångspunkt som den dominerande konstnärliga kvaliteten. Det finns fog för detta eftersom den bygger på en komplex diskurs, utbildning, erfarenhet och praxis. Världen utanför kan inte nå fram till konsten eftersom den inte har samma kontextuella förutsättning. Peterssons analyser bygger på att han är en konstagent, utbildad och kunnig. Han kan tala varmt för att alla ska med men det går inte om inte eliten väljer ut de utsatta, ger det en diskurs av tillräcklig höljd och drar in det i den internationella samtidskonsten.

Vidare skriver Petersson:
”Däremot menar jag att vi måste vara beredda att dra skiljelinjen mellan en konst som bryter mot samhällets hierarkier och en som inte gör det, mellan en konst som svara mot ett ideal om jämlikhet och en som inte gör det. För egen del så tror jag att det är på den nivån som konsten har en roll att spela under de närmaste åren.”

Att bryta med samhällets hierarkier, ja, vilka är dessa? Vad är det som gäller i samhället? Ser man lite närmare på den posten kan man nog tänka sig en konst som avancerar i en riktning som Petersson inte alls har tänkt sig. Och vilken jämlikhet har han tänkt sig? Kanske han borde vara lite mer självkritisk inför sin egen position.