Lanseringen av Hilma af Klint fortsätter framgångsrikt. Nu är det Guggenheim och New York som uppmärksammar fenomenet. Förutsättningarna torde vara väl kända. Vi har en bildskapare vars bilder företer påfallande likheter med abstrakt konst i Kandinskys, Mondrians och andras anda. Behovet av att placera en kvinna på en framträdande plats i konsthistorien är stort. För att placera in henne kan man också anföra att hon var konstutbildad och att hon målade konventionella landskap och porträtt. Vidare att hennes teosofiska och spiritistiska intressen delades av åtskilliga konstnärer vid tiden kring förra sekelskiftet. Som motivering är det lite tunt och några påbackningar av mera tveksam art kan läggas till. Vi har t ex historien om den konstnärsgrupp, ”De Fem” som hon ingick i och som experimenterade. Den har varit med på åtskilliga platser och när Roberta Smith skriver en entusiastisk artikel i NYT är den med. En annan förstärkning är att af Klint bör ha sett en utställning med Edvard Munchs måleri eftersom hon hade sin ateljé i samma byggnad. Och att hon kan ha tagit intryck av den. Ett annat, lite förrädiskt, argument är att hon satte en tidsgräns för när hennes verk skulle få visas först tjugo år efter hennes död. Detta beslut kan man alltså dra dithän att hon såg sin konst så radikal att tiden måste nå ifatt den.
Argument som talar emot Klints konstnärliga storhet bör man vid en lansering tona ner. Något av det värsta är af Klints totala ointresse för den moderna konsten. Det överväldigande teosofiska och spiritistiska intresset kan man skjuta åt sidan. Som Roberta Smith gör när hon säger att hon inte är särskilt intresserad av det. Hon ser på bilderna. Under inga omständigheter må Rudolf Steiners betydelse för af Klint framhållas. Han var den som skulle erkänna och förstå hennes bilder. Och då inte ur en konstnärlig synpunkt utan för den stora rörelsen. Hennes besvikelse över att antroposoferna inte var entusiastiska medförde på intet sätt att hon såg något annat i sin bildvärld än den antroposofiska.
Nå, till syvende och sist kan man inte komma ifrån att ”betraktaren skapar verket” och inte minst kritiker och konsthistoriker. Konstnärens intentioner kan vara sekundära och tolkningar kan stå fria i förhållande till de givna intentionerna. I af Klints fall har vi inget problem med tolkningarna. Det är ingen som ifrågasätter hennes intentioner. De är och förblir teosofiska. Istället tänker man sig att hennes bilder kan värderas som fristående estetiska objekt och att det dominerande teosofiska innehållet enbart är ett påhäng som möjliggjort bilderna och som ur konstens synpunkt kan avvisas som ointressant. Det är en kullerbytta som man inte brukar ta till men det kan gå vägen. Så här långt har det noterats framgång efter framgång. Sensationen är ett faktum i New York och kritikerna är sjunger i kör, se t ex Artsy.
Jag tycker inte man skall moralisera i den här saken. Visserligen är det klart att det ur konstteoretisk synvinkel förekommer en rad oegentligheter i lanseringen av af Klint. Men samtidigt är det nog så intressant att se hur långt tesen ”betraktaren skapar verket” kan drivas.
Lars
Din kritik mot Hilma af Klint som styrd av religiösa/teosofiska övertygelser kan väl i så fall riktas mot Kandinsky och Mondrian m.fl. då dessa också var övertygade teosofer, starkt engagerade i den teosofiska rörelsen? De såg också upp till Rudolf Steiner som auktoritet. Denna kvasireligiöst styrda modernism gäller ju också det ryska avantgardet på 10-talet, som var starkt influerade av österländsk/indisk mystcism, vilket lyfts fram i utställningen år 2013 The russian Avant-garde: Siberia and the East. Över huvud taget har den tidiga modernismens kvasireligiösa grund tidigare negligerats/blundats för i formuleringen av den modernistiska konthistorieskrivningen.
Skillnaden är högst väsentlig. Den teosofiska inspirationen för Kandinsky och Mondrian riktades till konsten. Teosofiska tolkningar eller Steiners omdöme var då ointressanta. Hilma af Klint var ointresserad av konsten och tänkte sig enbart att skapa teosofiska bilder.
Märklig slutsats att Hilma af Klint skulle vara ointresserad av konsten till skillnad från Kandinsky och Mondrian. Vad skulle det finnas för belägg för det. Hilma hade en gedigen konstutbildning vilket naturligtvis gav henne både färg och formkänsla som hon kunde förvalta i ett personligt konstnärsskap.
Lars
Jag kan hålla med delvis om denna syn. Men det är nog mera komplicerat än så. Mycket mer. Hilma var en konstnär. Hon ARBETAR KONSTNÄRLIGT, även om hon själv formulerar det som att hon enbart var ett medium. Osv. Hennes gestaltningar är unika för just henne. Och resultatet är exceptionellt för den tid hon levde i. Jag ser nog henne mer som en profet för framtiden, som skulle komma. Och om hon ”inte skulle vara intresserad av konsten” som du säger så skulle nog inte Guggenheim ge henne så stort utrymme, idag. En sak som är speciellt intressant är också de stora formaten. (Hade hon hjälp av någon rent prsktiskt?) De pekar framåt. Och verkens skönhet. Helt enkelt imponerande.
Uppenbarligen var hon helt ointresserad av vad som försiggick i den tidens samtidskonst. Som konstnär i övrigt är hon enbart konventionell. Konstnärer som inspirerades av teosofin använde sig av dessa impulser som ett sätt att vidareutveckla abstraktionen. Af Klint hade inga sådana intressen. Det är självklart att hon hade en beundransvärd förmåga till gestaltning. Sådan gestaltning kan användas till många ändamål. För att hennes gestaltningar skall bli konst får konstvärlden göra henne till en konstnär och utnämna hennes verk till en del av den abstrakta konstens historia. Detta var naturligtvis inte alls vad af Klint var ute efter.
Men det verkar ju som ”konstvärlden” faktiskt håller på att göra henne till en del av modernismens tidigaste historia!? Oavsett vad hon själv avsåg. Jag är inte inläst på henne så jag ska nog stanna här. Men jag föreställer mig att hon även kände till den tidens (natur)vetenskapliga landvinningar och arbetade in detta i sina verk. Mer eller mindre medvetet. En stor sak med den moderna konsten är att konstnären själv inte alltid har full kontroll på sin skaparförmågas essens, ursprung. Hilla Rebays konst verkar ha haft betydelse för Guggenheims beslut att ställa ut af Klint. Hilla Rebay var ledande för tillkonsten av Guggenheims konsthall? Det finns stora likheter med Rebays konst, som hon skapade långt innan Hilmas konstverk blev kända! Ävenså Sonja Delaunays målningar på 10-20-talet. Slutsats Hilmas bildvärld låg i pipeline men hon var först.
Hilla Rebay tillhörde den dåvarande moderna konsten. Man skall också komma ihåg att t ex Kandinsky var expressionist innan han skapade den helt abstrakta konsten. Hans motiveringar för den var inspirerade av teosofin men starkt justerade för att passa in i den aktuella konstdiskussionen. Det är möjligt att af Klint kände till en del om naturvetenskapen men det ändrar ingenting. Problemet är och förblir hennes ointresse för samtidskonsten. Hon var inte heller först. Det är lätt att finna exempel på konstnärer som ännu tidigare skapade abstrakta bilder. Varför dessa inte räknas är just p g a att de inte tillhörde den medvetenhet som ledde till den moderna abstrakta konsten. Det är inte sannolikt att af Klint kände till Rebay, vad man vet har hon inte tagit några intryck av avantgardkonsten. Sedan är det alldeles riktigt att konstvärlden kan göra af Klint till vad man önskar. Menmankommer inte ifrån att själva konstskapandet (att hennes bilder blir konstbilder och inte teosofiska diagram) görs då av konstvärldens agenter.
Lars
Du skriver: ”Det är inte sannolikt att af Klint kände till Rebay, vad man vet har hon inte tagit några intryck av avantgardkonsten.”
Min poäng med att nämna Rebay är inte att hon skulle ha föregått af Klint. Tvärtom är hon klart senare med liknande plangeometriska verk. Det intressanta är att af Klint gör målningar som liknar senare konstnärers verk (t.ex Sonia Delaunay), trots att af Klints målningar var okända. Jag menar att detta stärker tesen att man skall se af Klints målningar som konstverk, snarare än (enbart) teosofiska symbol-scheman. Hennes bildspråk är ett uttryck för en gryende modernism, som efter henne blir vanligt. Hon var först med detta! Jag tror att detta synsätt helt enkelt börjar bli den dominerande synen på hennes verk.
En kort tilläggskommentar kom inte fram:
Man kanske kan säga att Hilma inte enbart var ett medium för de ANDAR hon umgicks med, utan också att hon var ett medium för en ny gryende modern TIDSANDA. Där vetenskapens nya landvinningar fick stor betydelse för den modernistiska konsten. Där också teosofin var ett uttryck för en ny ”vetenskap”.
Likhet är förrädiskt. Duchamps flasktorkare liknar definitivt vilken som helst flasktorkare men att därmed dra slutsatsen att varje flasktorkare är ett konstverk blir naturligtvis helt fel. Det du i övrigt skriver är att hon skall vara uttryck för en gryende modernism. Antingen går du in i en kvasireligiös uppfattning (som tycks outrotlig) om konsten eller att det allmänt skall kunna vara igenkännbart i vissa verksamheter att framtiden är i gryende. af Klint var först med sin egen signaturform men form behöver inte vara konst. Däremot kan, som jag redan påpekat, konstvärlden göra henne till en betydande konstnär. Men det blir då konstvärlden som använder af Klint som en ready-made. Det vill man inte riktigt utan återfaller till ett äldre konstbegrepp som ser konsten som en inneboende essens.
Lars
Tack för dina svar!
Ämnet är komplicerat och intressant och jag är ingen expert på konstteori, utan är bara allmänt intresserad av modernismens konst.
Pingback: 2018.10.21 – the ethereal kiosk
Jag är storligen förtjust i Hilma af Klints teosofiska konstverk. Samtidigt känns det fel att hon nu lanseras som en abstrakt pionjär. För mig skulle det kräva att hon påverkat andra (konstnärer och/eller publik) i sin samtid. Men på grund av hennes hemlighållande av verken var ju detta inte fallet. Därmed kvarstår hon som ett kuriosum, inte mer än så.