2689: Det naturligt museala

Postat den 2018 29 november av Lars Vilks

Peter Kadhammar får ett postkolonialt utbrott när han kommenterar händelsen med den dödade missionären på Norra Sentinel. Ursprungsbefolkning skyddas alltså och de flesta bedömare menar att vad de gjorde var rätt (Aftonbladet).

Saken är dock mer komplicerad än hur sympatierna faller i detta omedelbara fall. Kadhammar varnar för den vite mannen som om denne vore den enda som har ägnat sig åt utrotning och massmord. Att detta beteende tycks vara universellt nämner han inte. För frågan är var godheten finns. Kadhammar skriver ideologiskt och då blir det en uppdelning i de goda och de onda – och till detta har vi i vårt nu nått efter alla bemödanden genom årtusenden. Ofrånkomligt att han ändå sitter fast i den västerländska förträffligheten vars senaste tillskott är den inkluderande relativismen. Men om allting är lika bra hur kan det då vara att den vite mannen inte når upp till denna standard? Och att den vite mannen har presterat den lösning som gärna framställs som slutgiltig, de goda vita männen och deras goda ideologi.

Även ursprungsbefolkningen på Norra Sentinel är en problematisk historia. I Rousseaus anda kan man framkasta tillbaka till naturen och se dessa varelser som ett ideal eller åtminstone på samma nivå som vår egen kultursfär. Men det blir besvärande eftersom man kan misstänka att de inte lever upp till de normer som ovillkorligen råder. Man skall vara inkluderande, man skall verka för jämställdhet, motarbeta det patriarkala samhället och granska maktstrukturer. Vidare skall man verka för barnens rättigheter, yttrandefrihet, antirasism osv. Det torde vara självklart att detta stamsamhälle inte kan leva upp till våra självklara förväntningar. Deras existens blir därför en nedsättande människosyn, An antropologiska eller zoologiska skäl vill vi gärna ha denna museala skapelse kvar som ett betraktningsobjekt. Som lägre stående behöver den därför inte uppfylla minimikraven för de mänskliga rättigheterna.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2688: Småkrypskonst

Postat den 2018 27 november av Lars Vilks

Kulturbryggan har gett en miljon till ett projekt om konst för småkryp. Mottagare är Konsthall Norra Kvarken, Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson är ansvariga. (vk)

Att skapa konst som riktar sig till andra biologiska varelser, i det här fallet i små format, är ingen dålig idé. Det kan bli originella objekt och idéer som dyker upp. Däremot har jag svårt för Caldeborgs uttalande: ”Den konstnärliga processen kommer att väcka frågor om vad konst egentligen är och om den alls existerar.”

Konstvärlden har en alltid pågående diskussion om vad som skall favoriseras i konsten. Alltså vad den skall tjäna till och vad den bör handla om. Vad som gäller förändras från tid till annan. Vad som gäller just nu är välkänt, konsten skall ta på sig sociala och politiska uppgifter (i dess föga framgångsrika kamp mot kapitalismen och det som man ser som en framstormande fascism och nationalism). Konstvärldens agenter är dock inte så enögda att de inte tar en del hänsyn åt hur detta skall ske. Inte för ensidigt, det skall finnas tolkningsutrymme och sinnliga uttryck. Över allt detta vilar den tyngsta posten som är ovedersäglig: Representationen som måste innehålla en komplex genderkod och etnisk mångfald. Men även detta komplex är inte helt diktatoriskt. Konstvärlden är medveten om att konst finns på olika nivåer och går genom flera generationer. Därför respekterar man mera traditionella uttryck, en viss bredd anses nödvändig.

”Vad konst egentligen är” kan man lätt besvara eftersom konstvärlden upprätthåller den sociala konstruktion som konsten är. Och då kan man slå fast att den inte existerar på annat sätt. Konst för småkryp blir naturligtvis inte konst för småkrypen utan konst för konstvärlden som (förhoppningsvis) intresserat tar del av projektet som handlar OM konst för småkryp.

Om man vill kan man jämföra med t ex fotboll. Om man arrangerade fotboll för småkryp skulle man ju kunna fråga sig om fotboll alls existerar.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2687: Inkluderande…som det heter

Postat den 2018 26 november av Lars Vilks

Sveriges konstföreningar anordnar en konferens på Moderna Museet som utgår från en fråga: Konferensen ställer frågan: ”Hur ska vi göra för att fler utlandsfödda bild- och formskapare ska ta plats på landets konst- och kulturscener?”

Jaha, utlandsfödda, jo man kan nog förstå vad man är ute efter. Visserligen är ca 45 % av de utlandsfödda från Europa, främst från det forna Jugoslavien och Finland. Men det är klart att konsten vill vara med i integrationsfrågorna och då handlar det om andra grupper. Inte så att det saknas utlandsfödda i utställningar, det är numera mer regel än undantag. I konsten vill man gärna vara aktivistisk och envist håller många ännu fast vid konstens potential att förändra världen. Tidigare har en ständigt återkommande fråga varit hur man skall undvika medelklassens dominans i kulturlivet. Mera jämlikhet, projekt som aldrig kunde visa några resultat. Numera inaktuellt eftersom man har fått en grupp att intressera sig för. Det enda jag kan tycka är värt något är vad som också sägs i pressmeddelandet:

”Sveriges Konstföreningar har under 2018 genomfört projektet ”Konsten att mötas” med syfte att skapa nya spännande möten och kreativa samarbetsprocesser och samtidigt underlätta för nyanlända konstnärer att komma in på den svenska konstscenen.”

Rimligt att ge tips åt nyanlända konstnärer om koderna på den svenska konstscenen. Men man får också informera om att konstnärsyrket inte kan rekommenderas om man önskar en trygg ekonomi. Men det är nog inte riktigt det man tänker sig i dessa ambitiösa projekt. Man får också komma ihåg att det inte är lätt för svenska konstnärer att ta sig in på den svenska konstscenen.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer