2686: Biennal och självbild

Postat den 2018 25 november av Lars Vilks

Den nu pågående Luleåbiennalen har fått goda recensioner (Expressen, DN). En sak i DN:s recension kan väcka en del funderingar. I biennalen ingår ett projekt som berör terrorattentatet mot Norrskensflamman 1940. Redaktionshuset sprängdes och kostade fem människor livet i den påföljande branden. Recensenten i DN jämför dådet med attentatet mot Charlie Hebdo: ”Fastän attentatet mot Norrskensflamman kan liknas vid attacken mot Charlie Hebdo i Paris 2015, och trots att arbetslägret i Storsien har sina referenser i totalitära stater, är de båda historierna exkluderade från den svenska självbilden.”

En väsentlig skillnad är hänsynslösheten. I Paris rörde det sig om en ren avrättning medan terroristerna i Luleå inte hade för avsikt att skada någon människa. En annan fråga är hur händelsen skulle infogas i ”den svenska självbilden” på annat sätt än den redan har. Saken är välkänd och har uppmärksammats vid många tillfällen. Och den ingår i situationen Sverige under andra världskriget där den svenska självbilden inte har kunnat gå ut med högsta betyg.

Publicerat i Biennaler, politik | 3 kommentarer

2685: Nyhetsdramatiken och konstklassificering

Postat den 2018 23 november av Lars Vilks

Åtskillig uppmärksamhet har häftat vid Amnestys utspel om krav på bostäder och sjukvård för tiggarna från Rumänien (metro). Varför kom det? En sak är naturligtvis att det ligger i linje med aktivisters sätt att agera. För att det alls skall bli något av det får medierna visa intresse. Det har de också gjort. De har också all anledning till det. Det är ett sätt att visa en god sida, den humanitära stormakten uppmärksammar utsatta från hela världen, men framför allt är det en bra nyhet. Provokativ och slående när den framförs som ett rättmätigt krav. Den lär knappast få annat gehör än att vinna uppmärksamhet vilket är nyhetens främsta uppgift.

Han närmar sig. Den situation som en längre tid sysselsatt våra politiker, nämligen att utse en regering, är ett äkta politikerarbete, en metapolitisk uppgift som inte utövar någon skadlig verkan på den svåra verklighet som man eljest petar i och som leder till så mycket elände. Dessutom har det varit en källa till nyhetsflöden som engagerat stora delar av befolkningen. Men det har hela tiden varit en väntat på Löfven, avsatt men kvarsittande och i motsats till Godot dyker han förr eller senare upp för att fullfölja den politiska estetiken. Det är nära nu.

En helt annan sak som jag har funderat på är Anna Odells film X&Y. Den har fått tämligen positiva recensioner och man kan slå fast att Odell har lyckats hålla ställningar med sina tre verk, ”Okänd kvinna” från 2009, filmen ”Återträffen” 2013 och alltså nu X&Y. Min fundering gäller klassifikationen av hennes konstnärliga produktion. Det första verket tillhör obetingat den samtida bildkonsten medan filmerna knappast gör det utan ingår i filmvärlden. Man kan tycka att det inte skall spela så stor roll hur man kategoriserar verken men det finns konsekvenser. Ett konstnärligt överskridande, som sedan länge inte är provocerande är att göra s k ”cross-over” dvs. att operera i och genom andra fält. Film av bildkonstnärer är idag vanlig och många av dem deltar också i filmfestivaler och får då en bedömning av filmvärlden. Världarna är inte identiska, var och en har sina koder och arenor och dessutom sin historieskrivning. Allt på en gång är ingen lyckad lösning eftersom det blir en tungrodd och svårbemästrad hantering. Inte så lyckat t ex om Venedigbiennalen utöver sin nuvarande form samtidigt skulle vara en filmfestival. Nästan alltid är det så att konstnärernas identitet är given, att denne är mest framgångsrik i ett bestämt fält. Odells situation är intressant emedan hon endast har presterat ett verk av betydelse inom bildkonsten. Med två filmer har hon väl närmat sig filmvärlden men det är inte säkert. X&Y kan bli en film som konstvärlden identifierar som konst. I SR:s diskussion om filmen gör Mårten Arndtzén jämförelser med Marina Abramovic performancekonst. Men det blir också tal om Lars von Trier. Vi får se om det blir en lösning: ”En cross-over hittar hem”.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 57 kommentarer

2684: Konst med mera

Postat den 2018 21 november av Lars Vilks

Debattklimatet i Sverige har blivit friare men det är fortfarande något obekvämt och ängsligt. I Norge är man förundrad. Läs vad några skribenter anser om den humanitära stormakten VG.

Men det var inte det jag skulle skriva några rader om. Ulrika Stahre recenserar en bok av Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochina. Hon satt i fängelse efter gruppens aktionen i Frälsarkatedralen 2012. Ur vår synpunkt är ekvationen mycket enkel, en klassisk provokation som påvisar vad som gäller i en repressiv regim. Eller, skulle man kunna säga, visar att alla kulturer är inte lika mycket värda.

När Pussy Riot drog till väst blev de politiskt korrekta och får numera artiga applåder utan att göra något större väsen av sig. I väst råder andra gränser, försöker man passera dessa sker naturligtvis detsamma som i Ryssland, fängelse.

Stahre tar också upp Guerilla Girls som ställer ut på Mjellby Konstmuseum, en utställning som jag besökte för ett tag sedan. GG har sedan 1985 agerat för jämlikhet i konsten. Säkert har deras insatser varit pådrivande för en större jämlikhet i konsten. Numera är saken mera komplex eftersom representationen berör många grupper. Rentav har representationen intagit positionen som konstens främsta kvalitetskriterium. Stahre anför som exempel en film om Museum Ludwig i Köln där stadens minoriteter räknas upp. Frågan är varför inte antalet konstnärer med turkiskt ursprung avspeglas i samlingarna. Stahre kommer fram till att de turkiska konstnärerna i Köln inte är intressanta investeringsobjekt. Det är nog en ideologisk åsikt. Museum Ludwig har sitt ursprung i amerikansk popkonst och har sedan följt trenderna. Idag är trenden global och det gäller för alla museer och naturligtvis även för Museum Ludwig. Turkiska konstnärer står sig bra i den internationella samtidskonsten men att museet särskilt skulle intressera sig för samtida turkisk konst av det skälet att det finns en minoritet som bor i staden förefaller besynnerligt.


Guerilla Girls lägger inga fingrar emellan när man här jämför den välkände konceptualisten Carl Andre med O J Simpson. Ja, båda har blivit frikända för mord på sina fruar. Från utställningen i Mjellby.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar