2692: Nya tilldragelser

Så uteslöts en centerpartist i Uppsala, Stefan Hanna (Aftonbladet). En rätt kul kille med en rad radikala idéer (Nyheter24).

Hans gamla text från 2010 om yttrandefrihet och Vilks är läsvärd med tanke på hur tiderna förändras. Idag skulle man inte skriva på det sättet.
Ett av demokratins problem är den utbredda slappheten att inte kontrollera källor. Därigenom blir satirtidningar upphov till ett nyhetsflöde som tas på fullt allvar. (Flurryfeed)

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 44 kommentarer

2691: Haver tilldragit sig i riket…

Man kan inte klaga. Det tilldrar sig varje dag händelser som sätter fart på människobarnen som därigenom vinner ny energi. Energi som vanligtvis kan förlösas i åsikter.
Vi har ju diskussionen om att demokratin är hotad. Vanligtvis brukar det hänvisas till Ungern och SD som roten till demokratins undergång. Men det finns fler trådar. Filosofen Torbjörn Tännsjö vill ha despoti för att lösa klimatfrågan. Konsekvenserna är svåröverskådliga som Johan Hakelius påpekar i Expressen. Är det på riktigt? Nej, men det stimulerar Debatten.

Svenska kyrkan gör sitt bästa för att det glädjande evangeliet bokstavligen skall förvandlas till roligheter. 15-åriga fröken Thunberg har kungjorts som Jesu efterträdare. Gud är död, var har slagit ihjäl honom, skrev Nietzsche. Det tog lite tid men till slut blev det besannat. Kyrkan har blivit en blandning av satir, rolighetsministerium samt politisk aktivist. Khomeini slog fast att det inte finns någon humor i Islam. Med den utgångspunkten kan man applådera svenska kyrkans väg till den sekulära världen. Bättre lyss till den skrattsalva som bröt ut än att knäböjande tiga i församlingen. SvT
Den bästa satiren är den som aldrig skrevs (som satir). Det senaste exemplet som må glädja envar om än inte alla kommer från bloggaren Fanny Fenster. Inte kan det väl vara på riktigt? Men det verkar så.

För den som inte är på FB återger jag mitt senaste porträttarbete (under arbete). Jag tar emot beställningar.

Publicerat i politik | 1 kommentar

2690: Isaac Julien och konstens kvalitet

Konstkritikerna skriver nästan alltid om konstens kvalitet men undviker praktiskt taget alltid att redovisa hur man skall förstå den. En recension av en lokal konstnär kan få goda vitsord medan en större stjärna kan klandras. Hur två sådana bedömningar skall koordineras får vi aldrig veta. Det är ju ingen hemlighet att konstnärer spelar i olika divisioner men eftersom konsten inkluderande bör sådant inte beröras.

När det handlar om omdömen är det oftast vaga konturer. Birgitta Rubin skriver (DN) om Isaac Juliens utställning på Galleri Forsblom. Isaac Julien är en välkänd och framgångsrik konstnär med video som specialitet. Han blev allmänt känd i början av 2000-talet och han har alltsedan dess etablerat sig väl. Som Rubin skriver: ”Den brittiske konstnärens tre¬kanaliga videoverk ”Paradise Omeros” stod ut vid denna tid – för sin visuella poesi och sitt suggestiva ljudlandskap, parat med tung postkolonial teoribildning. Sedan detta internationella genombrott har hans karriär såväl som konstfärdighet gått spikrakt uppåt; Juliens cv till separatutställningen på Galerie Forsblom är elva sidor lång. Och priserna därefter.”
Jovars, Julien är en stor spelare i samtidskonsten men dock inte i den absoluta toppen. Och angående ”spikrak karriär” ser hans kurva ut så här sedan 2008:

Vad man kan läsa ut av den är att han har fallit tillbaka snarare än en ”spikrak karriär”. Kurvan kommer från Artfacts som jag ofta konsulterar. Med Artfacts har konsten fått ett tillförlitligt instrument att bedöma konstnärlig kvalitet. Den konstnärliga kvaliteten är alltså liktydig med var och hur ofta en konstnär uppmärksammas med utställningar och representation i museer. Detta är nästan heltäckande, det kan dock finnas konstnärer som är mycket omtalade och refererade som inte har tillräcklig utställningsfrekvens. Marcel Duchamp är placerad på 26:e plats men hans betydelse och hans inflytande i konstvärlden är större än så. Men det är undantag. En annan svårighet är att gradera olika utställningsplatser. Detta har betydelse när man kommer till de lägre placeringarna eftersom det är svårt att gradera och hålla ordning institutioner över hela världen. Resultatet är ändå tillfredsställande. Konstvärlden är inte förtjust men kan inte finna någon rimlig kritik mot att man äntligen har nitat fast hur konstnärlig kvalitet kan mätas med stor precision.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 9 kommentarer