Vi är nära nu. För ett ögonblick slog det mig att Löfven kanske har förstått politikens väsen. Alltså att det handlar om att representera och framför allt att göra symboliska uttalanden i viktiga frågor. Och att oenigheter inte något stort problem eftersom det ändå blir så lite gjort emedan alla aktioner måste kompromissas. Det kan vara så men i Löfvens fall är det nog en pragmatisk inställning och inte någon estetisk. I varje fall visade han sin skicklighet med att locka in Centern och Liberalerna som stöd åt regeringen. Därmed hade han lyckats med att bryta upp alliansen. För att få den på plats fick han naturligtvis lova att inte ge något utrymme för Vänsterpartiet. När det kom protester därifrån var det dags att ta itu med dessa. Enär de båda mittenpartierna redan hade sålt sina själar blir det antagligen lätt att ge upprättelse och möjligt inflytande till Vänsterpartiet. Sedan är allt på plats. Eventuella grundstötningar ligger långt fram då överenskommelserna är begravda i utredningar som stillsamt kan malas ner i regeringsbyråkratin. Så kan politiken fungera när den är som bäst enligt det givna mottot: Så lite som möjligt.
I konstvärlden är den estetiska spänningen så mycket mindre.Konstens överskridande potential för numera röra sig på andrahandsmarknaden,dvs. att överskrida kulturer som inte har nått upp till västvärldens standardeller rikta sig till mindre vetande grupper i den egna världsordningen. Ävennär intentionerna är intill tröttsamhet glasklara hjälper detta inte mycket närdet dyker upp en kränkt mobb. Senast i Haifa där en korsfäst ”McJesus” skapatvåldsamma protester. Alltid något (Artnet)