Vilks.net

Skall man inte vara optimist? Det kan vara en fördel. Mattias Svensson kastar fram tanken att 2019 skulle kunna bli ett år då religionskritiken får slå sig lös. Man kan säga att det vore på tiden men är tiden mogen i dessa tider? När ett av hindren utgörs av den skakiga frågan ”Vågar vi?” (Opulens)

Annars får man sig mycket till livs i artikelfloran som visserligen följer kända strömriktningar men som kan nå oanade höjder. En filur vill avskaffa manlig rösträtt. Läser man genom detta mäktiga opus ser man att hans motiv är den inte ovanliga SD-fascinationen. Om inte kvinnorna kommer och räddar oss kommer världen att gå under. Inte genom klimatförändring utan genom något slags fascism som skribentens fantasi har fått fäste i. (Östra Småland)

Kulturministerns feltramp har förorsakat en strid ström av betänkanden i frågan. Det är inte oberättigat. Miljöpartiet har haft svårt med radikal islamism och har det uppenbarligen ännu. Dessutom är det inte ovanligt med benägenheter för new age-andlighet i olika former. Kulturministern tycks ha en fot inne även i det här. Egentligen skall det inte spela så stor roll enär detta ministerium bygger på att lova runt och hålla tunt. Inte av oginhet utan av den faktiska nödvändigheten att alla större förslag måste få ekonomiskt underlag från annat håll. Men, som sagt, kulturministern skall vara en markant stämma som främst skall formulerasig i vackert blomsterspråk. En sak bör påpekas. Kulturministern har på ingen tid blivit en rikskändis, men dessvärre mer av tillfälligheter än en strategisk positionering. Det rör sig ju inte om några delikata utspel utan bekräftar snarare MP-flummet.

Aftonbladet

SR

Expressen

Det har väl inte undgått någon att en ny regering har blivit tillsatt. Om tillsättningarna brukar det inte vara så mycket att säga utom den intressanta posten kulturminister. Kulturministern har inte några verkliga möjligheter att genomföra några större projekt. Men det har blivit ofrånkomligt att kulturministern representerar en del ståndpunkter som har kommit att få stor uppmärksamhet (före den digitala tidsåldern hade det mindre betydelse). Symbolfrågorna kring att värna om de konstnärliga uttrycken, att försvara yttrandefrihet, att vara observant på alla marginellakulturer och uttryck – och att landa rätt: Inte för mycket korrekt men tillräckligt för att det inte får bli fel. Stöd från en kulturminister har ingen större betydelse än det rena symbolvärdet; det ser fint ut. Man kan erinra sig Alice Bah Kuhnke som uttalade sig efter mordbranden på Nimis 2016: ”Sorgen,att någon/några/något var nära att helt förgöra ett konstverk. Lättnaden, att delar finns kvar. Övertygelsen, om att konsten, även när den tystas, talar sitt tydliga språk.” Vad hände sedan? Länsstyrelsen såg sin möjlighet att haka på mordbrännarna för att sätta fart mot sitt mål att bli av med det förhatliga verket. Kulturministerns entusiasm bryr man sig naturligtvis inte om.

Men dock, kulturministern skall vara en officiell röst i kulturfrågor och får därför en synnerligen väsentlig roll i dagens intensiva medieflöde. Den nya kulturministern, Amanda Lind, skall ta steget in i kulturvärlden med alla dess bevakande aktörer. Det började inte så bra sedan hon inte reserverat sig angående den tidigare ministern Kaplans bravurer. Och sedan är frågan om hon kan axla en nödvändig pondus och tillfredsställa kultureliten. I miljöpartiets regi har kulturen alltför ofta setts som eninstrumentell verksamhet.

Kritiska röster är bland andra Åsa Linderborg (Aftonbladet)och Patrik Kronqvist (Expressen), Karin Olsson (Expressen).