2727: Helter Skelter

Postat den 2019 31 januari av Lars Vilks

Jag har nu läst Jens-Martin Eriksens roman ”Helter Skelter”.Man kan få en uppfattning om den här. Den har dessutom recenserats på Information. Recensenten var inte vidare förtjust men det beror nog främst på att ämnet och innehållet rör sig i trakter som är känsliga även i Danmark.

Boken handlar alltså om en person som verkar för en högerextrem organisation som utnyttjar missnöjet med muslimsk invandring och som på olika sätt lyckas förstärka motsättningarna till det blir fullständigt kaos i Danmark. Skildringen av dem som försvarar islam och muslimer är inte vidare positiv. Alla sidor av ställningstaganden hjälper fram den allt kärvare situationen. Författaren gör inget eget ställningstagande, inga moralismer utan alla funderingar lämnas till läsaren. Svårligen skulle man kunna tänka sig att en känd svensk författare skulle ge sig på ett sådant här projekt. Romanen företer vissa likheter med Michel Houellebecq ”Underkastelse”. Där sker allting stillsamt och huvudpersonen faller lojt in i de nya förhållandena. Eriksens ”Helter Skelter” är motsatsen vad gäller tempo och händelserikedom. Det flyter mycket blod. Jag tycker att den är lättläst och spännande, dessutom tänkvärd. Eriksen har gjort en omsorgsfull research och varit på många av de platser som dyker upp i boken, något som är värt att notera. Boken kommer säkert att bli livligt diskuterad i Danmark.

Publicerat i Böcker | Lämna en kommentar

2726: Konsten, den…

Postat den 2019 31 januari av Lars Vilks

Väntan har blivit lång. Skall det bli någonting i konsten, annat än att man upprepar sina vaga förhoppningar. Venedigbiennalen skall ägna sig en smula åt Fake News och man kan vara övertygad om att det inte blir något särskilt av det. Det är numera en uppgift för var och en att granska nyheter eftersom Fake News-problematiken dyker upp lite över allt. ”Endast det osagda är sant”, skrev en gång min gamle vän konstnären Leif Eriksson. Där har han rätt även om man inte kan helt lita på att det osagda ändå inte är sagt.

Singaporebiennalen som går av stapeln i november har redan aviserat sin frågeställning: “It may be said that the world is troubled,” Patrick Flores, the biennial’s artistic director, says in a statement. “We ask: what is the possibility of art, the artist, and the audience in light of this trouble? What is the responsibility of the artwork, its making, and its experience in the prospects of future action? As we believe, every effort to change the world for the better matters. SB2019 puts its faith squarely in the potential of art and its understanding to rework the world.” (Art Newspaper) Jo, det kan man fråga sig. När curatorn kommer med frågan är det implicit att han faktiskt tror på att konsten kan göra verklig nytta. Jag kan inte se annat än att det är fel spår. I konsten är det endast onyttan som möjligen kan vara till någon nytta. Fast på ett oväntat sätt. Det vore en lättnad att få se en biennal som ägnade sig åt mesta möjliga onytta. 

Publicerat i Biennaler, konstteori | 2 kommentarer

2725: Örhängen

Postat den 2019 29 januari av Lars Vilks

Västvärlden självsyn är som bekant späkarens. Icke förty är västvärlden kommen ur kristendomen där endast den förlorade syndaren har en given plats. Genomslaget har kommit ganska fort och åtminstone i Norge kan man se spår av denna åkomma i historieböckerna (Resett).

På ungefär samma tema kan man finna ett salvelsefullt igenkännande: Undergången. Under de senaste veckorna har man kunnat läsa att allt är förlorat, det är för sent att göra något åt saken. Världen kommer att, mycket eller tämligen snart, att gå under. Med detta på plats kan man se den vackra triaden av det religiösa tidevarvet då odjuret vars tal är 666 och allt vad det var skulle anlända för att rensa världen. Endast det hinsides fanns som tröst för tigerhjärtan. Modernismen fick så småningom fram atomvapnen och kapprustningen och våra dagar var räknade och knappa. Men, som nu modernismen var förhoppningen och utvecklingens epok, fanns det en möjlighet till överlevnad vilket också blev fallet (det blev också fallet med den förra religiösa undergången). Nu har vi en slutgiltig facit i den postmoderna eran. Som Peter Johansson, när han gestaltar sin mor med kniv och falukorv, uttalar: ”Nu är det allvar!” Bäst så, vi måste ha en undergång för att trygga vårt kulturarv. En liten möjlighet föreligger: postmodernismen lärde oss att relativisera. Allt kan relativiseras sålunda även undergångar. Härliga tider, strålande tider!

Publicerat i politik | 2 kommentarer