Under några dagar har jag inte skrivit på bloggen. Jag har varit i Stockholm och bland annat sett en rad utställningar. Idag var det pressvisning på den stora utställningen av Gilbert & George på Moderna. Mer om den kommer.
Gilbert & George framsjunger ”underneath the arches” – Singing Sculpture
På lördag är det konferens på Christiansborg. Genom åren har det varit en lång rad arrangemang där, fram till 2017 har många av dem skett genom Vilks-kommittén. Men denna kommitté har spelat ut sin roll och är ett avslutat kapitel. Den hämtade sig aldrig efter Krudttønden 2015. 00
Det närmaste man kommer en konstprovokation står Jennifer Rubell för. Hon har gjort en interaktiv installation i Washington (artnews). En mycket naturtrogen Ivanka Trump står med en dammsugare. Interaktiviteten består i att åskådarna kan kasta skräp på henne. Konstnären tillhandahåller en hög med lämpligt skräp. Inte alltför upphetsande och projektet torde ingå i den stora konstavdelningen som kan kallas för Trumpkonsten. I och för sig är det en lycklig tid för konsten att ha Trump på banan efter magra år med Obama. Vi lever i en tid då konstens överskridande är blygsamt och lite för rättfärdigt. Inte för att det är särskilt svårt att få till ett överskridande men priset är högt eftersom det skulle kosta. Så har det alltid varit med överskridanden och så må det förbli.
På pressvisningen på Moderna för några dagar sedan visas en skulptur av Nina Canell, ”Glances” (2014). En ganska underfundig sak som låter elektrisk ström passera genom ett kopparrör och bli till ljus. Vi fick veta att Canell utvidgar skulpturbegreppet. Det gör hon förstås inte. Det räcker inte med att ljuset som flödar ut i rummet blir en del av skulpturen. Sådant har gjorts många gånger och skulpturbegreppet har nått sitt slutliga utmattningsstadium: Allt kan bli skulptur om en konstnär så önskar. Eller någon form av performance. Det var klart redan på 1960-talet men blev inte stadfäst i konstvärlden förrän under 1980-talet.
En långt bättre performance är naturligtvis historien om den gravida kvinnan i tunnelbanan. Händelseförloppet har fortsatt att intensivt utvecklas. I Veckans Brott nalkades man saken med försiktighet vilket må sägas vara en rekommendation eftersom det inte är lätt att utan källkritik och närmare granskning avgöra vad som skedde. Den bästa lösningen hade givetvis varit att om kvinnan skulle ha visat sig vara performancekonstnär (…som i sin konstnärliga praktik undersöker angelägna frågor om makt, hierarkier, etnicitet och kön). Så roligt lär det tyvärr inte bli. Slutet pekar på en formidabel västgötaklimax. ”
Nyhetsförmedlarna kan väl knappast önska sig något bättre än gårdagens färgstarka uppslag när den gravida kvinnan hamnade på kollisionskurs med väktarna. Det blev omedelbart fart på klickandet och kommenterandet. Den goda förutsättningen är naturligtvis att historien inbjuder till politiska ställningstagande och därmed sätter sinnena i brand. Özz Nûjen greps av omedelbar diktariver och skaldade:
”Hon hade ingen biljett säger du,
Du har ingen skam, vit makt.
Hon kanske förtjänade det säger du
Du har ingen empati vit makt.
Regler gäller för alla säger du.
Säger du? Du av alla vit makt?
Du har ingen självinsikt, vit makt.”
Vad jag kan förstå är huvudtemat att den som inte tillhör vit makt behöver ingen biljett.
Helle Klein har förstått var det största hotet mot
medborgarna finns:
”Känns alltmer som att väktare är det största säkerhetshotet för medborgarna. SL måste utreda senaste väktarskandalen grundligt!”
Och lika ofrånkomligt är att afrosvenskarna bildar sin sedvanliga kör (Aftonbladet)
Med andra ord en strålande nyhet, dock snart förbrukad. Men
vi kan säker säga att det snart kommer mera.
På Bonniers konsthall skall filosofidoktoranden från Södertörn Anna-Karin Sellberg diskutera sanning utifrån den pågående utställningen av Dora Garcias verk: ”Hur kommer det sig att vissa politiker kan ljuga hur mycket som helst, men ändå betraktas som sanningssägare av sina väljare? Och hur ska man förstå det sanningsanspråk som finns i politiken idag, på såväl höger- som vänsterkanten?”
Ja, vi har sett en del av det här i uppföljningen av den svenska valrörelsen. Även om Annie Lööf har fått skäppan full och väser sina klagovisor är det långt till nästa val. Hon kan säkert komma med nya löften och övertyga åtskilliga väljare. Så brukar det bli. Demokrati bygger på att politikernalovar och när valet är nära, lovar ännu mer. Och väljarna tror lite grann på det.
Sofia Hultén: ”In Between the Possibilities, 2010 (I den nyöppnade utställningen på Moderna i Malmö).
