Expressens konstkritik torde nu vara starkt på väg mot intet. Hanna Johanssons recension av Art Market är ett bra exempel på hur konsten blir en bakgrundsfigur, främst beroende på skribentens bristande kunskaper, oerfarenhet och att låta sina egna politiska övertygelser söka sig som svallvågor över stoffet. Hon har handlat med parfym och så blir det samma sak när man kommer till konsten. Inte helt fel men ändå, parfymen har inte hela den akademiska diskursen som är förutsättningen för att det skall bli något. Ej heller ambitionen att förändra världen.
Nå, Johansson lyckas stöta på ett postkolonialt inslag och drar den förhastade slutsatsen att varje slöströvande besökare skulle ryckas med i en politiska våg som så lätt kommer till stånd när något bär vittring om ”postkolonialt”. Vad Johansson uppenbarligen missar är att prisbilden på ”postkolonialt” är utmärkt ur kommersiell synpunkt. Säljer utmärkt och har garanterat ingen politisk påverkan att tala om. Men kan hetsa upp en konstkritiker som främst är ute efter ett politiskt ämne att kasta sig över.
Ingen kan i alla fall klaga på att sådan skribenter har ett underhållningsvärde.
