2775: Från de danska sönerna till det postkoloniala

Häromdagen var jag på biograf i Köpenhamn för att se den omdiskuterade filmen ”Danmarks söner”. Ett terrorattentat i Köpenhamn skapar ett starkt främlingshat och ett främlingsfientligt parti vinner valet. Partiledaren Nordahl lovar att kasta ut alla främmande. De främmande har det redan svårt och en grupp planerar att ta livet av Nordahl. Men en av de främmande arbetar för PET och avslöjar komplotten. Men han ändrar sig och blir till slut den som avfyrar det dödande skottet mot Nordahl.

Det var lite för mycket att ta i och sensmoralen torde vara att PET inte bör lita på sina invandraranställda. (dr.dk)

Sinziana Ravin har sett utställningen ”Den svarta modellen” på Musée d’Orsay i Paris (Aftonbladet). Som man lätt kan räkna ut handlar det om den sedan länge populära postkolonialismen. Konsten är idel välvilja i detta ämne men hur man än vrider på det blir det inte helt rätt som Ravini så riktigt påpekar. Bara genom att dra fram saken har man identifierat ett problem som inte borde vara ett problem. Men att undvika saken skulle vara ännu värre.

Ravini har också en inledning där hon visar att Kant skulle passa väl in i dagens världsbild där praktiskt taget alla är rasister: ”Ja, Kant var en stor rasist och konsten är en tysk uppfinning som alltid skapat hierarkier och våldsamma inne- och uteslutningsmekanismer.”

Nå, det är lätt att peka ut rasism när man flyttar sig några hundra år bakåt i tiden. Betänkt dock att alla tider har sina fördomar. I vår tid har man t ex fått för sig att alla kulturer är lika mycket värda och att man inte bör benämna en gata för ”granatvägen” eftersom man då kan riskera våld och förödelse (GP).

Ravini framhåller alltså att konsten är en tysk uppfinning en uppfattning som jag har förespråkat under flera decennier. Frågan är om hon verkligen menar det. Det skulle utesluta alla andra kulturers möjlighet att skapa konst (såvida de inte lånar in den tyska modellen och följer den). Ett annat spörsmål är vilka hierarkier konsten skapar. Mest handlar det om att komma fram till en norm och en mall som alla rättänkande konstnärer bör följa. Just nu står alltså postkolonialismen som en hierarkisk norm.

Det här fotografiet har ingenting med utställningen i Paris att göra förutom att fotografen till denna vackra och tankeväckande bild, Nadar, är representerad på utställningen.
Publicerat i om utställningar m m, politik, Samtidskonst | 5 kommentarer

2774: Alla dessa populistiska och höjdare

Den högerpopulistiska vågen har länge vällt fram över västvärlden. Det tycks vara något som skall komma någon gång längre fram och ställa till med det mest fasansfulla man kan tänka sig (Aftonbladet). Å andra sidan kan det inte vara så besvärligt eftersom det inte skall mycket till för att få benämningen högerextrem och ingå i någon populistisk fraktion. Populism är för övrigt populärt och vänstersidan har länge efterlyst en vinnande vänsterpopulism som inte riktigt vill infinna sig även om den har en omfattande utbredning i sociala medier.

Också Karin Olsson (Expressen) oroar sig men vad vore den politiska diskussionen om vi inte hade den omhuldade högerpopulismen? Angående valet i Ukraina skriver Olsson: ”Den populistiske komikern Volodymyr Zelenskyj som tycks gå mot seger verkar kanske inte vara höjden av kompetens.” Ja, hur är det då med våra svenska politiker? Är det i de leden vi kan återfinna ”höjden av kompetens”?

Publicerat i politik | 42 kommentarer

2773

En liten, men för mig intressant, detalj är att Rasmus Palidan vid flera tillfällen talar om sina aktiviteter som konst. 2016 hade han t ex med sig en pistolattrapp till ett möte med Lars Vilks-kommittén. Det var med avsikten att visa hur polisen gör stora saker av små saker (Wikipedia). För övrigt var Paludan med i kommitténs styrelse i dess sista upplaga efter Köpenhamnshistorien. Tanken var att kommittén skulle ha en bred ideologisk bakgrund. Dess uppgift var att göra det möjligt för mig att hålla föreläsningar och delta i debatter. Men det gick inte att upprätthålla den basen och därför fick kommittén upplösas.

Vid ett annat tillfälle benämnde han ett av sina tal för ett konstverk (redox).

Vill man vara konstnär och kalla sina aktiviteter för konst är det ingen som kan hindra en sådan klassificering. Men det är konstvärlden som avgör om något på allvar skall betecknas som konst. Paludan har inte skaffat sig någon identitet som konstnär. Han leder ett parti och gör politiska demonstrationer. Sådana aktiviteter skulle kunna ses som performancekonst, ehuru de självklart skulle avvisas av konstvärlden som olämpliga. Men det tycks inte finnas något större intresse för en sådan inställning. Därför är konstnären Paludan, åtminstone så här långt, ett oskrivet blad.

Det är tid att justera frisyren för påskhelgen.
Publicerat i konstteori, politik | 1 kommentar