Häromdagen var jag på biograf i Köpenhamn för att se den omdiskuterade filmen ”Danmarks söner”. Ett terrorattentat i Köpenhamn skapar ett starkt främlingshat och ett främlingsfientligt parti vinner valet. Partiledaren Nordahl lovar att kasta ut alla främmande. De främmande har det redan svårt och en grupp planerar att ta livet av Nordahl. Men en av de främmande arbetar för PET och avslöjar komplotten. Men han ändrar sig och blir till slut den som avfyrar det dödande skottet mot Nordahl.
Det var lite för mycket att ta i och sensmoralen torde vara att PET inte bör lita på sina invandraranställda. (dr.dk)
Sinziana Ravin har sett utställningen ”Den svarta modellen” på Musée d’Orsay i Paris (Aftonbladet). Som man lätt kan räkna ut handlar det om den sedan länge populära postkolonialismen. Konsten är idel välvilja i detta ämne men hur man än vrider på det blir det inte helt rätt som Ravini så riktigt påpekar. Bara genom att dra fram saken har man identifierat ett problem som inte borde vara ett problem. Men att undvika saken skulle vara ännu värre.
Ravini har också en inledning där hon visar att Kant skulle passa väl in i dagens världsbild där praktiskt taget alla är rasister: ”Ja, Kant var en stor rasist och konsten är en tysk uppfinning som alltid skapat hierarkier och våldsamma inne- och uteslutningsmekanismer.”
Nå, det är lätt att peka ut rasism när man flyttar sig några hundra år bakåt i tiden. Betänkt dock att alla tider har sina fördomar. I vår tid har man t ex fått för sig att alla kulturer är lika mycket värda och att man inte bör benämna en gata för ”granatvägen” eftersom man då kan riskera våld och förödelse (GP).
Ravini framhåller alltså att konsten är en tysk uppfinning en uppfattning som jag har förespråkat under flera decennier. Frågan är om hon verkligen menar det. Det skulle utesluta alla andra kulturers möjlighet att skapa konst (såvida de inte lånar in den tyska modellen och följer den). Ett annat spörsmål är vilka hierarkier konsten skapar. Mest handlar det om att komma fram till en norm och en mall som alla rättänkande konstnärer bör följa. Just nu står alltså postkolonialismen som en hierarkisk norm.
