Pussy Riot har beviljats asyl (SvT). Högst rimligt och angeläget. Återstår bara att även Dan Park skall beviljas asyl. Den svenska diktaturen måste bekämpas!
Och naturligtvis skall Klimat-Greta få tala i riksdagen (Aftonbladet). Hon är en av våt tids formidabla mediesuccéer. Vi får dock nöja oss med att det känns som om det kommer att medföra något på riktigt. Det postmoderna fenomenet är i högsta grad levande.
En generellt given position för konsthögskolorna är att de representerar normen, alltså en form för konservatism. Konservatism i konstens mening får förstås som hävdandet av en radikal inställning som givetvis landar i mainstream. Undantagen är de tillfällen när omfattande förändringar sker på skolorna. Traditionsbrott som har växt sig starka i konstvärlden utanför konstskolorna blir till slut omöjliga att hålla ute. Men sedan de väl kommit på plats skall det utvecklas en ny norm som kommer att bevakas liksom man alltid gör.
Den senaste omvälvningen skedde alltså kring 1990, det konceptuella (postmoderna genombrottet) vilket sedan länkades in i en stark samhällskritisk fas som fortfarande råder. Tämligen smärtfritt kunde denna kompletteras med globalisering (konstnärer från andra länder och företrädesvis från de minst kända och marginaliserade områden) och dit vi har kommit idag: En radikal representation som alltså har kommit att utgöra en grundläggande konstnärlig kvalitet. Eftersom vår tids anda handlar om politisering och att välja rätt ideologi är det självklart att konstskolorna, liksom konstvärlden i övrigt, hyser en ideologisk hållning. Denna ideologi strävar naturligtvis starkt mot vänster. Om detta tidigare har utgjort en liten utmaning mot samhällskonventionen är den idag identisk med den.
Det är därför inte förvånande när den tillträdande rektorn, Måns Wrange, för Konsthögskolan i Oslo återger (Kunstkritikk) den sedan långe rådande devisen angående skolans (men också konstens) position:
”Den påtroppende rektoren anser kunsthøgskolene som en av få offentlige plattformer hvor en fordypet og kritisk diskusjon om kunst og samfunnet kan foregå. – Det er en posisjon som har blitt langt mer betydningsfull i et medialt og politisk landskap hvor den kritiske offentligheten krymper inn mens populisme, kunnskapsforakt, klimafornektelse, rasisme, sexisme, bi-, homo- og transfobi og motstand mot nyskapende kultur og ytringsfrihet øker.”
Den politiska bilden som frammanas är lika enkel som välkänd. Den officiellt rådande hållningen står för det enda rätta och utmanas av mörka krafter som vinner alltmer mark. Det handlar alltså om striden mellan det onda och det goda. Någon kritik av det goda är förstås inte aktuell. 0003
Konstbevakningen i Expressen har nu övertagits av litteratur- och identitetsskribenterna och resultatet blir därefter. Den här gången är det Nina Lekander som jublar över Lotte Laserstein (1898 – 1993). Laserstein fick en god skjuts framåt i Sverige med Fredrik Sjöbergs bok från 2013. Lekander är inte riktigt nöjd med att Sjöberg inte uppskattades hennes senare verk. Inget originellt med det, det är den allmänna uppfattningen och det är nog så riktigt. Laserstein är inte ointressant och ingen kan komma ifrån hennes verkliga mästerverk, ”Kväll över Potsdam” från 1930.
Men som sagt, sedan representationen blev en konstnärlig kvalitet blir Laserstein naturligtvis bättre än vad hennes samlade produktion kan visa upp.
