2821: Det estetiska livet

Postat den 2019 23 juli av Lars Vilks

Boris Johnson blev ny engelsk premiärminister vilket knappast har undgått någon. Ett utmärkt val med tanke på att det politiska fältet numera får betraktas ur estetisk synvinkel. Händelseutvecklingen och politikernas åtgärder har det gemensamt att de nästan alltid rör sig långsamt – och vår tid har inte tid att vänta. Därför kan man istället göra estetiska val. Johnson är naturligtvis inget exempel på det idealsköna utan får räknas in under det expressiva jämte de relativt nyöppnade kategorierna relationell och interaktiv estetik. Trump är redan en solid vinnare i det fria spelet mellan förståndet och fantasin. Demokratiskt är det också eftersom var och en har möjlighet att ge luft åt sitt smakomdöme och förse det med lämpliga motiveringar vilka i sin tur och oftast är estetiska kompositioner.

I konsten är estetikens roll sekundär och dunkel men så inte i den allmänna meningens farvatten. Förutsättningen för en lyckad estetik är kontroversen och divergerande smakomdömen. Det råder ingen som helst brist på detta.

Publicerat i konstteori | 12 kommentarer

2820: Det vanliga trasslet i konsten

Postat den 2019 20 juli av Lars Vilks

Att bearbeta det politiska eländet engagerar febrilt konstvärlden. Den legendariske curatorn Francesco Bonami försöker sig på satir genom att skapa ett främlingsfientligt parti i Italien. Det stannar dock uppenbart vid att bli en liten fyrverkeripjäs eftersom övertydligheten är alltför besvärande. Det blir så alldeles rätt att inte någon skulle kunna tro något annat än att EXAGERAMOS!-partiet följer den ideologiska huvudleden.(artnet)

I USA försöker konstnärer förgäves upprätta memorials över slavhandeln. I kamp mot rasismen. Men det går inte eftersom själva påminnelsen också blir rasistisk åtminstone i en del betraktares ögon. Och få får projekten läggas ner. Det är inte lätt. (artnet)

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2819: Konstklimatet och klimatkonsten

Postat den 2019 17 juli av Lars Vilks

Metoo förlorade snabbt stinget i konstvärlden. Det postkoloniala harvar på men har blivit en återkommande elegisk visa som man bör ha med utan att den längre kan bidra med något särskilt intressant. Det verkar som om Klimatet kan få lite uppgång. I varje fall är curatorn för Serpentine Galleries Lucia Pietroiusti optimistisk (artnet). Hon ligger bakom det prisvinnande litauiska bidraget på årets Venedigbiennal – en installation/performance med badstrand, badgäster och sånger om världens elände, inte minst klimatet. Optimismen om att konsten kan göra skillnad är en seg historia. Vi vet ju alltför väl att insatserna stannar vid symboliska markeringar för en begränsad publik. Konsten har dåliga förutsättningar ty antingen blir det alltför krångligt eller så blir det enkelspårig propaganda.

Den gamla devisen om vad konsten bör bidra med håller väl än: En ny rysning eller, som vi säkert kommer ihåg: Våld, grymhet och orättvisa.

Om man verkligen ville göra något borde man gå in för klimatförnekarna och driva det positivt. Det skulle ställa till med lite rabalder och just rabalder är det enda sättet för konsten att i någon liten mån nå utanför sina egna kretsar. Som det är nu har konstvärlden alltmer inriktat sig på att göra det rätta trots att all erfarenhet säger att konsten bör framhålla det som är fel (dvs. bryta med konventionerna) – för att det skall bli rätt.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer