Den extrema postmodernismen hävdade att språket är verkligheten. Och eftersom språkligheten förmedlas genom medierna är det där vi har den springande punkten. Det stämmer naturligtvis inte helt men man kommer inte ifrån att det mesta sker i medieringen. Genom otaliga debattartiklar, rapporteringar och slutsatser är det svårt att undvika att se det som sägs där som realiteter. Eller en fortlöpande opinionsbildning där gränserna mellan uppfattningarna långsamt förskjuts. Det betyder inte att särskilt mycket förändras i praktiken men det är inte nödvändigt enär det räcker långt för de allra flesta att säga sin mening, försvara den mer eller mindre hätskt och applådera eller visa sitt missnöje när något dyker upp. Det väsentligaste är att det hela tiden pågår och medierna har självfallet förstått detta och ger ett konstant underlag åt reaktioner.
Tiggeriet t ex är ett utmärkt inslag för diskussion. Det går knappast att inte ha någon uppfattning och den uppfattning man väljer ger en identitet som i stort sett är antingen eller. Två läger som strider intensivt mot varandra. Det just nu största inslaget är ju Klimat-Greta som har varit en formidabel mediesuccé. Även här är man naturligtvis för eller emot. När det blir så stort når det ett symboliskt stadium, en full mytologisering där huvudpersonen kan draperas i nya rollspel och situationer. Här har vi en stark opinionsbildare men frågan är hur länge den fungerar. Tendensen i debatten är att vi ständigt får nya föreställningar och rollgestalter som efter hand mattas av.
Vi kan dock vara säker på att innan kvällen det kommer flera.