Vilks.net

Nästa månad blir det ett möte i Japan om museernas framtid. Det drar ihop sig till att omdefiniera museernas roll och i vilken riktning detta går kan man genast ana. Den gamla definitionen lyder:

“A nonprofit institution” that “acquires, conserves, researches, communicates, and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study, and enjoyment.”

Det nya förslaget:

“Museums are democratizing, inclusive, and polyphonic spaces for critical dialogue about the pasts and the futures.” The new wording stresses the importance of championing human justice, equality, and the wellbeing of the planet. It also suggests that museums acknowledge and address the conflicts and challenges of the present, while “[guaranteeing] equal rights and equal access to heritage for all people.” (artnet)

Det nya förslaget kommer från en kommitté som leds av den danska curatorn Jette Sandhal. Hon är känd i Sverige som skaparen av Världskulturmuseet i Göteborg.

Den ideologiska trenden tränger in överallt. Nu står museerna i tur. Självklart har de varit på hugget ett bra tag, måna om att tala om vad besökarens skall tänka och tycka (Expressen)

Konsten som politisk aktivism. Den har snurrat ett bra tag. En ständigt återkommande fråga är vilken uppgift den har. Tveklöst kan den uttrycka en sak: konstvärldens politiska position i symbolisk form. Detta näraliggande är den terapeutiska funktionen att konstnärerna vill visa att de är moraliskt rättfärdiga och i denna gestalt inhämta några applåder från likasinnade i konstvärlden.

Konsten som politisk aktivism är redan erövrad som en del av konstbegreppet, det låter sig göras. Hur skall man då göra något intressant? Det skulle vara en oväntad politisk aktivism men sådant är otänkbart eftersom det skulle kollidera med den moraliska överlägsenhet man är mån om att visa.

Än värre blir det när Statens Konstråd ställer sig i spetsen för sådan verksamhet. I Stockholm har konstnärskollektivet Mycket uppfört en kub, ”Kämpaoke”. Publiken är välkommen att skriva banderoller. Utgångspunkten är olika kamper, dvs. rättvisekamper. Det är inte svårt att förstå vilket slags rättvisa som gäller i detta läger.

Så uttunnat och förutsägbart kan det bli när en dylik konstnärlig verksamhet institutionaliseras. Salongsradikal med andra ord. Jag vill inte påstå att all institutionell konst blir något att ställa på kitschhyllan. Att något är godtagbart och rumsrent betyder inte att det skulle vara ointressant. Bra konstverk lever genom sin mångtydighet, underfundighet och estetik. Men når sådana element är frånvarande kan det bli lite pinsamt. (DN)