2895: Fint och trevligt

Sedan partiledare Åkesson framlagt sin syn på konsten och kulturen (SvT) visade sig sammanfattningen om konsten vara att den skulle vara ”fin och trevlig”. Ett sådant yttrande har naturligtvis fått den svenska konstvärlden att gå i taket. För den oinvigde kan betyget ”fint och trevligt” låta rimligt positivt men givetvis är det något av det värsta man kan säga om ett konstverk. Visserligen är omdömet inte orimligt. I praktiken är det mesta av vad som produceras inom konsten i bästa fall ”fint och trevligt”, men man säger absolut inte så. ”Intressant”, ”spännande utveckling”, ”verkligen övertygande” osv.

Att ta strid i den här frågan är inte så lätt eftersom konsten upphöjda överlägsenhet skall demonstreras gentemot ett lättviktigt populistiskt utspel. Ur politisk synpunkt kan det säkert fungera. Man kan nog utgå ifrån att en stor del av befolkningen finner ”fint och trevligt” högst rimligt. Därmed kan partiet fånga in en och annan röst inom avdelningen kulturpolitik, en bransch med ytterst små ekonomiska konsekvenser. Opinionsbildning emot Åkesson är inte någons större sak. Inom kultursektorn kan han ändå inte vinna några anhängare.

Linda Fagerström (SDS) gör ett tappert försök som inleds: ”’Fint och trevligt’. Så beskrev Jimmie Åkesson sitt konstideal förra veckan. Om jag vore konstnär och någon beskrev min konst så skulle jag sluta direkt. Ett större misslyckande finns ju inte.
Fint och trevligt är det när någon håller upp dörren för dig. Eller när en offentlig toalett är välstädad. Men konst?” Hon nämner som förebilder Da Vinci, Picasso och Stina Wollter och försäkrar läsarna att det finns hundratusentals konstintresserade som inte vill se något som är ”fint och trevligt”. Jodå, den som känner vilken vokabulär som är bruklig skulle naturligtvis aldrig trampa så fel. Men samtidigt är det inte så värst mycket bevänt med konstprovokationerna. De följer i regel den politiska mainstream och ”fint och trevligt” blir utbytt mot att lyfta angelägna och svåra frågor om kön, klass, etnicitet, klimat och dessutom göra front mot den galopperande högerextremismen och kapitalismen.

Svårt. Det torde stanna vid ”var och en till sitt”.

Det här inlägget postades i konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

7 svar på 2895: Fint och trevligt

  1. Från Graven skriver:

    Då får man ju hoppas att Linda Fagerström inte får en fin och trevlig jul.

  2. Yosip skriver:

    Trevlig jul? Säger man inte “Trevlig Vinterhögtid” numera?

  3. PM skriver:

    “Fult och otrevligt” som kontrast. Politiskt beslutade torg omgivna av butiker och parkeringsplatser där man ställer offentlig konst beställd av politiker kvalar lätt och ledigt in som fult och otrevligt. Import av smågangsters från arabvärlden platsar bra. Skrämma barn med klimatet likaså. Med tanke på hur det ser ut förstår man att hårdrockarna från Sölvesborg vill ha fin och trevlig konst. En miljon går på antidepressiva piller.

  4. Jor-El skriver:

    Landet har inte helt tappat koncepterna, även om mycket tyder på motsatsen – Timbuktu förlorar i sitt case mot Saurondemokraterna.

    ”Det har haft stor betydelse att artisten utgått från ett engelskt uttryck när han författade titeln och textavsnittet. Det kreativa tillskott han gett uttryckets formulering vid översättningen till svenska har bedömts vara begränsat.”

  5. Från Graven skriver:

    Det var väntat.

    För ett par år sedan, under värsta PK-hysterin, hade jag dock inte varit lika säker. Det är inte helt otroligt att det hade spelat noll roll att Jason Diakité själv stulit textraden (den lille tjuven).

  6. Jor-El skriver:

    Två minuters inslag i Kulturnytt med ljudillustrationer visar vilket skämt hela denna processen varit. Timbuktu var inte ens först med en svensk variant av det mångsjungna omkvädet, lyss till Ewa Roos från 1967…

    https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7353734

    En krokig vänster från Timbuktu, rakt ut i tomma luften…

  7. Lop Nor skriver:

    Det Fagerström själv skriver om genus, design, media eller framför allt i boken Plats, poesi och Politik och samtida konst i offentliga rummet är väl om något fint och trevligt.

    Precis i linje med vad man skall tycka, något om absolut inte kan uppröra gängse konstpubliken utan bara leda till instämmande hummande.

    Konstprovokationerna? Är det inte så enkelt att de följer bidragsutbetalarnas röst och riktlinjer?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.