Vilks.net

I den unika uppslutningen av konstkritiker som skriver om Vilks har jag idag glädjen att presentera Natalia Kazmierska, välkänd frilansande journalist, krönikör, recensent och feminist. Hon skriver vanligen i Expressen. Hon har i samarbete med redaktören presterat en kraftfull text onekligen med ett litterära inslag och högt läsvärde. Särskilt glädjande är att ett feministiskt perspektiv kommer till tals i projektet Nimis.

Den svenska tigern var en gosig blågul innekatt i jämförelse. Det här är något helt annat. Det här är en varg mitt i naturreservatet.

Rakt fram tornar Nimis upp sig med sina 15 meter och över 22 rum, ingen vet exakt hur många. Det är Kullabergs Naturreservat by Night och knappt en kotte synlig. Jag går ett varv runt det enorma Vindarnas torn som Lars Vilks smällde upp för ett decennium sen och letar efter en uppgång till Sky Baren högst upp – om det finns någon.
Och bakom betongskulpturen Arx som kånkar på sina I-balkar och som är en bok står en livs levande varg och stirrar hungrigt som om jag vore Rödluvebruden. Vilks är nämligen lettiska och betyder varg.

En för artikelförfattaren hotfull varg?

Runt omkring ligger Håle stenars knöliga strand ödslig och ljusen från andra sidan Skälderviken glittrar på avstånd i mörkret. Vilks tycks förfölja mig ljudlöst när jag börjar hoppa från sten till sten och kasta skräckslagna blickar bakåt över axeln.
Det är jobbigt att kuta runt Arx. Och ännu jobbigare att kuta runt Nimis. Det är ett väldigt stort hus. Vilks bestämde sig att ge en sjuhelvetes present till sina kompisar på länsstyrelsen och till svenska folket.

Han bar ner bräder, stolpar och betong, snickrade och murade på sina jättekukar i 25 år. På marken stod upphetsade turister och hejade på: Högre! Större!
Det blev ett jättelikt skräptempel mitt i naturreservatet. Till och med Carl Bildt, som flugit åtskilligt när han var fredssamordnare i det forna Jugoslavien, sägs ha fått svindel när han lutade sig ut över kanten på Vindarnas torn och såg hur långt ner det var till stenbumlingarna. Och den 31 juli firar man att det mytomspunna Big Brother-huset fyller tjugofem år.
Många har velat riva skiten eftersom skräpvirkespalatset för tankarna till patriarkatets dumheter. En vandal försökte elda upp alltsammans och någon med motorsåg vill massakrera den.
Men efter tjugofem år står bamsebjörnsbygget fortfarande kvar. På det hela taget orört. För innerst inne älskar människor pösmunkbyggen. ”Folk vill ha höga skulpturer”, sa Vilks, och så fick det bli.
Mot såna rovdjursinstinkter och sådan osvenskhet har en svensk kissemisse inte mycket att komma med. Svenskt konstliv har inga visioner, klagar kritikerna. Stora handlingskraftiga män måste ha visioner och göra underverk. Jag har ett råd till våra manliga konstnärer (ja, Vilks är både osvensk och balt). Visa att du är man. Bygg en jävligt stor skulptur. En superskulptur med superfängelse för psyksjuka, bollhav för barnen och sporthall för Klüftan. Allt får plats. Ju större skulptur, desto mindre är den lilla människan.

Fast sen är det den här vargen. Det tar verkligen en evighet att springa mellan Nimis jätteflyglar med ett vilddjur i hasorna.

Natalia Kazmierska

EN FRIZON
”Nimis 25 år” kallar Lars Vilks sin nya och länge emotsedda utställning av sin verksamhet på naturreservatet Kullaberg. Men vad är det han fångar? Plank, bräder och stockar är uppsatta med ett antal spik, de flesta galvaniserade.
Varje brädenhet hänger fast i en annan. Två plankor blir en del av en vägg, två andra finner man på väggen mittemot. På ytterligare en vägg sitter några fastspikade böcker. Så långt är allt gott och väl. Men sen? Vår tilltro till språket är stor. Kanske alltför stor? Föreställer vi oss inte gärna språket som heltäckande? Men finns det en utsaga som täcker varje erfarenhet, varje verklighet? Om språket är en gräns för vår värld, vilket är vad Wittgenstein hävdar, måste inte då allt som befinner sig bortom denna gräns vara dess outsägliga Andra? Och vad garanterar, vid närmare eftertanke, att språket inte innehåller luckor, tomrum och glapp – med ett ord: lakuner? Och Vilks verk handlar om lakuner, de stora träskulpturerna bär på en inre tomhet; tomma rumsbildningar.

Vilks arbeten kan se väldigt olika ut. Nimis, som är av trä, skiljer sig drastiskt från Arx som är kompakt betong. Men det som förenar dem är att de alltid uppträder som en enträgen motståndsrörelse mot språkets iver att benämna och begreppsligt innesluta. Hans verk kilar sig på olika sätt in mellan begreppen, och där, i de obestämda, obenämnda mellanrummen, upprättar de ett slags frizoner för upplevelse och tanke.

För att komma vidare med den aktuella utställningen börjar jag alltså treva i min begreppsliga verktygslåda. ”Nimis” betyder ju för mycket, alltså finns det en koppling till det stora antalet bräder och plankbitar. ”Arx” som betyder fäste påminner om benknotor, än om bröd, än om inre organ, än om stenar, är det de som är fästen, fästpunkter? Eller resterna, kvarlevorna av dem? De sifferprydda betongformerna är fragment, men av vad? Alltsammans är på samma gång obehagligt, hotfullt och fascinerande. Och de utstickande armeringsjärnen, vad gör de där? Verktyg för fångst? Jag börjar misstänka att det kanske inte alls finns någon utsaga som täcker min upplevelse.
Och att just det är poängen.

De gåtfulla armeringsjärnen i Arx

Förnuftet och språket vill dock be-gripa, täcka in. Lars Vilks arbeten förorsakar skavsår i medvetandet. Hans verk uppvisar att ”allting är en fördel” och att ”allvar är den enfaldiges sköld” (Vilks välkända valspråk). De är svåra till följd av språkets ovilja att inse sin begränsning. Men de varken mystifierar eller är irrationella.
Mystifikationen gör det begripliga obegripligt. Vilks spikade träväggar och tornbyggen har en annan uppgift: de är energiska motståndsfickor mot det rationella infångandet och benämnandet. De är en fångst som inte låter sig infångas. En frizon.

Lars O Ericsson