Lars O Ericsson: En frizon

EN FRIZON
”Nimis 25 år” kallar Lars Vilks sin nya och länge emotsedda utställning av sin verksamhet på naturreservatet Kullaberg. Men vad är det han fångar? Plank, bräder och stockar är uppsatta med ett antal spik, de flesta galvaniserade.
Varje brädenhet hänger fast i en annan. Två plankor blir en del av en vägg, två andra finner man på väggen mittemot. På ytterligare en vägg sitter några fastspikade böcker. Så långt är allt gott och väl. Men sen? Vår tilltro till språket är stor. Kanske alltför stor? Föreställer vi oss inte gärna språket som heltäckande? Men finns det en utsaga som täcker varje erfarenhet, varje verklighet? Om språket är en gräns för vår värld, vilket är vad Wittgenstein hävdar, måste inte då allt som befinner sig bortom denna gräns vara dess outsägliga Andra? Och vad garanterar, vid närmare eftertanke, att språket inte innehåller luckor, tomrum och glapp – med ett ord: lakuner? Och Vilks verk handlar om lakuner, de stora träskulpturerna bär på en inre tomhet; tomma rumsbildningar.

Vilks arbeten kan se väldigt olika ut. Nimis, som är av trä, skiljer sig drastiskt från Arx som är kompakt betong. Men det som förenar dem är att de alltid uppträder som en enträgen motståndsrörelse mot språkets iver att benämna och begreppsligt innesluta. Hans verk kilar sig på olika sätt in mellan begreppen, och där, i de obestämda, obenämnda mellanrummen, upprättar de ett slags frizoner för upplevelse och tanke.

För att komma vidare med den aktuella utställningen börjar jag alltså treva i min begreppsliga verktygslåda. ”Nimis” betyder ju för mycket, alltså finns det en koppling till det stora antalet bräder och plankbitar. ”Arx” som betyder fäste påminner om benknotor, än om bröd, än om inre organ, än om stenar, är det de som är fästen, fästpunkter? Eller resterna, kvarlevorna av dem? De sifferprydda betongformerna är fragment, men av vad? Alltsammans är på samma gång obehagligt, hotfullt och fascinerande. Och de utstickande armeringsjärnen, vad gör de där? Verktyg för fångst? Jag börjar misstänka att det kanske inte alls finns någon utsaga som täcker min upplevelse.
Och att just det är poängen.


De gåtfulla armeringsjärnen i Arx

Förnuftet och språket vill dock be-gripa, täcka in. Lars Vilks arbeten förorsakar skavsår i medvetandet. Hans verk uppvisar att ”allting är en fördel” och att ”allvar är den enfaldiges sköld” (Vilks välkända valspråk). De är svåra till följd av språkets ovilja att inse sin begränsning. Men de varken mystifierar eller är irrationella.
Mystifikationen gör det begripliga obegripligt. Vilks spikade träväggar och tornbyggen har en annan uppgift: de är energiska motståndsfickor mot det rationella infångandet och benämnandet. De är en fångst som inte låter sig infångas. En frizon.

Lars O Ericsson

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Lars O Ericsson: En frizon

  1. Lisbeth Nilsson skriver:

    Har funderat på vilket behov Nimis och Arx fyller hos mig. Jag besöker platsen med 5-8 års mellanrum. Senast igår var jag där med mina döttrar som är jämngamla med skulpturerna. Till skillnad mot somliga konsthallar är det alltid många människor som rör sig på platsen och pratar med varandra. Vid mitt första besök fascinerades jag mycket av skulpturens utseende. Mötet mellan det som liknar ett bräckligt tändstickshus men som känns så stabilt och äkta att klättra i. Ögats och kroppens erfarenheter.
    Några år senare var det Lars Vilks ständiga lagande och lappande på Nimis som upptog mina funderingar och hur man kan koppla det till att man måste skydda det som är viktigt för våra livsbetingelser som t.ex. demokrati och miljö. När jag hörde hans hammarslag tänkte jag på alla steg han tillryggalagt med famnen full av bräder och spik för att bara komma till platsen. Det som är viktigt är inte alltid enkelt.
    särskilt då vi lever med en tidsanda som säger oss att allt är möjligt men ingenting är viktigt. Lars Vilks konstnärskap manar till eftertanke.
    Nästa gång jag var där upptogs mina tankar av att nya tankar och samtal uppstår varje gång jag besöker Nimis och Arx
    Igår kom samtalet att röra sig kring det svårtillgängliga och att all förändring måste börja med ett litet steg som att spika samman två bräder. För mig är konstverken ett pågående samtal.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.