Natalia Kazmierska: Vargen i reservatet

I den unika uppslutningen av konstkritiker som skriver om Vilks har jag idag glädjen att presentera Natalia Kazmierska, välkänd frilansande journalist, krönikör, recensent och feminist. Hon skriver vanligen i Expressen. Hon har i samarbete med redaktören presterat en kraftfull text onekligen med ett litterära inslag och högt läsvärde. Särskilt glädjande är att ett feministiskt perspektiv kommer till tals i projektet Nimis.

Den svenska tigern var en gosig blågul innekatt i jämförelse. Det här är något helt annat. Det här är en varg mitt i naturreservatet.

Rakt fram tornar Nimis upp sig med sina 15 meter och över 22 rum, ingen vet exakt hur många. Det är Kullabergs Naturreservat by Night och knappt en kotte synlig. Jag går ett varv runt det enorma Vindarnas torn som Lars Vilks smällde upp för ett decennium sen och letar efter en uppgång till Sky Baren högst upp – om det finns någon.
Och bakom betongskulpturen Arx som kånkar på sina I-balkar och som är en bok står en livs levande varg och stirrar hungrigt som om jag vore Rödluvebruden. Vilks är nämligen lettiska och betyder varg.


En för artikelförfattaren hotfull varg?

Runt omkring ligger Håle stenars knöliga strand ödslig och ljusen från andra sidan Skälderviken glittrar på avstånd i mörkret. Vilks tycks förfölja mig ljudlöst när jag börjar hoppa från sten till sten och kasta skräckslagna blickar bakåt över axeln.
Det är jobbigt att kuta runt Arx. Och ännu jobbigare att kuta runt Nimis. Det är ett väldigt stort hus. Vilks bestämde sig att ge en sjuhelvetes present till sina kompisar på länsstyrelsen och till svenska folket.

Han bar ner bräder, stolpar och betong, snickrade och murade på sina jättekukar i 25 år. På marken stod upphetsade turister och hejade på: Högre! Större!
Det blev ett jättelikt skräptempel mitt i naturreservatet. Till och med Carl Bildt, som flugit åtskilligt när han var fredssamordnare i det forna Jugoslavien, sägs ha fått svindel när han lutade sig ut över kanten på Vindarnas torn och såg hur långt ner det var till stenbumlingarna. Och den 31 juli firar man att det mytomspunna Big Brother-huset fyller tjugofem år.
Många har velat riva skiten eftersom skräpvirkespalatset för tankarna till patriarkatets dumheter. En vandal försökte elda upp alltsammans och någon med motorsåg vill massakrera den.
Men efter tjugofem år står bamsebjörnsbygget fortfarande kvar. På det hela taget orört. För innerst inne älskar människor pösmunkbyggen. ”Folk vill ha höga skulpturer”, sa Vilks, och så fick det bli.
Mot såna rovdjursinstinkter och sådan osvenskhet har en svensk kissemisse inte mycket att komma med. Svenskt konstliv har inga visioner, klagar kritikerna. Stora handlingskraftiga män måste ha visioner och göra underverk. Jag har ett råd till våra manliga konstnärer (ja, Vilks är både osvensk och balt). Visa att du är man. Bygg en jävligt stor skulptur. En superskulptur med superfängelse för psyksjuka, bollhav för barnen och sporthall för Klüftan. Allt får plats. Ju större skulptur, desto mindre är den lilla människan.

Fast sen är det den här vargen. Det tar verkligen en evighet att springa mellan Nimis jätteflyglar med ett vilddjur i hasorna.

Natalia Kazmierska

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.