Pontus Kyander: Det var en gång ett litet skjul

Pontus Kyander står för det mesta av dagens text, en rutinerad och insiktsfull behandling av Nimis som ett stycke konsthistoria. Författaren är välkänd kritiker i Sydsvenska Dagbladet och inte minst känd genom tv-programmen Bildjournalen och Format vilka han haft ansvaret för.

Det var en gång ett litet skjul
Det är lätt att få saker om bakfoten när det gäller Lars Vilks. Eftersom man förknippar hans namn – kanske mer än någon annans – med amerikansk landart, kan man få för sig att placera hans arbeten i 1960-talet. Men Vilks tog tid på sig att bli just Vilks, och merparten av det verk vi förknippar med hans namn kom till 80-talet och även under hans fortfarande fruktbara år på 90-talet.
Själv avskydde han för övrigt termen landart. Den var slapp, tyckte han, fick folk att bekvämt kategorisera verken och gjorde att de slutade se vad de faktiskt hade framför ögonen. Man borde, menade Vilks, se på hans verk med samma omsorg som man betraktar en renässansskulptur eller en senmedeltida målning, full av detaljer som det tar tid att upptäcka och uttolka.

Själv tycker jag att det ligger närmare till att jämföra det rätta betraktandet av hans verk – för i princip har han rätt, man måste ägna hans skulpturer en hel del uppmärksamhet för att faktiskt se dem – med hur man betraktar arkitektur. Nämligen skala av allt överflödigt runt omkring, se volymerna och relationerna mellan delarna, studera hur ljus och skuggor samverkar med formen. Och framför allt: sätta verket i relation till din egen kropp och, om sammanhanget är någorlunda rimligt, till rummet omkring.
Inte minst bör man ha klart för sig att Vilks hela tiden arbetade med domstolar, länsstyrelser och justitieråd lika mycket som med volymer. Annars är det lätt att avfärda honom som en enkelspårig lådbyggare, som sedan han hittat sin nisch i grund och botten förändrade sig mycket lite.

Både Vilks arbete med byråkratin och hans självvalda begränsning blir tydliga när det nu slås upp för 25-årsjubileum. I själva verket är det åtminstone för mig fascinerande, att man kan utvecklas inom så strama begränsningar och under en så förhållandevis lång tid. Under ett kvartssekel är det samma rektangulära formförråd som varieras och byggs ut. Nya material läggs till, men han återkommer också till de material han använt från början, varierar och kombinerar dem på nya sätt.
Vilks hade en särskild förkärlek för spillved och hyggesrester – barkade grenar blev hans viktigaste metod för att arbeta med färg och samtidigt med transparensen och djupet inom skulpturvolymerna. Med åren tillkom armerad betong och till det som jubileet övertygande visar hör att Vilks utvecklas in i det sista, att hans sena arbeten på många sätt är de mest spännande. Inte minst blev hans förhållande till uppstickande grenar allt mer sammansatt och intuitivt, vilket övertygande framgår av ”jubileumstornet”.

En annan missuppfattning som dykt upp är att Vilks arbeten skulle vara utan referenser till den yttre världen. Det är totalt nonsens. De saknar referenser till det föreställande och det symboliska, de liknar helt enkelt inte något annat och betyder heller inte någonting utöver det man faktiskt ser. Men de förhåller sig i högsta grad till världen omkring dem. I själva verket är de väldigt klassiska och rumsliga, precis som den grekiska skulpturen och arkitekturen har de människans kropp som sitt mått.

Det betyder inte att skalan nödvändigtvis är blygsam. Lars Vilks skulpturer förhåller sig med nödvändighet till hela rummet, de har en märklig förmåga att faktiskt svälja enorma volymer.

Det började med att han ockuperade ett stycke av Kullabergs nordsida. Det må till en början ha varit ett nog så litet skjul, men det blev med alla rimliga mått överväldigande stort.

Istället valde han att expandera genom att alltmer göra Nimis till en social skulptur där han bekvämt kunde locka sina byråkrater och hovrätter till allt mer omfattande och upprörda beslut. Hans verksamhet blev enligt kronofogden föremål för en ekologiskt lyckad operation. När kranbåten kom år 2001 och tog bort den mindre pjäsen Omfalos, hävdade fogden att han var särskilt nöjd med att tillslaget skedde under ekologiskt kontrollerade former.

Att hans monument över sig själv saknar all yttre blygsamhet ska man vara tacksam för. Det är här som Vilks verk kommer till sin rätt.

Möjligen kommer det mindre till sin rätt när miljöenheten på länsstyrelsen inte längre visar samma kampvilja. Visserligen liknar uppställningarna vad de alltid gjort, men som populära turistobjekt blir det hela väldigt ihopträngt.

Så återigen hamnar man där Vilks själv inte ville hamna: man måste se dem som isolerade objekt, utan de rika processernas sociala skulpturer och dess relationella estetik. Ändå menar jag att jubileumsutställningen är nödvändig för den som vill förstå Vilks arbete, eftersom den ger en överblick som annars är sällsynt. www.vilks.net är en pärla och kan varmt rekommenderas.

Pontus Kyander