Gertrud Sandqvist: Genius Loci

Dagens skribent i konstprojektet Hommage à Nimis är Gertrud Sandqvist, prefekt och föreståndare för Malmö Konsthögskola. Hennes text ger oss en överraskande konsthistorisk infallsvinkel till anläggningen på Kullaberg och dess 25 år.

Årtalsräckan blir ram för genius loci
När Matisse gjorde Rosenkranskapellet för nunnorna i Vence gav han dem andaktsbilder som ser ut som skisser. Snabbt upptecknad på vitt kakel en kvinna bland moln, himladrottningen. Barnets kropp bildar en korsform. Vid altaret ett förslag till präst, i handen en bok, Boken. De tre saknar ansikte. På dess plats en oval. Matisse har tecknat den struktur, samtidigt tillfällig och allmängiltig, den troende fyller med mening. Så låter han bilderna färgas av dagsljuset som bryts i de färgade glasfönstren. Blå, gula, gröna solstrimmor dirrdarrar över kaklet, svävar över och genom teckningen, ogripbara stämningar, inte färg men ljus, målarens dröm om att illusionen också skall vara verklig.

Är det enbart platsens sammanhang som erbjuder tolkningen av Matisse’ enkla figurer? För någon helt obekant med kristen kult skulle bara det allmängiltiga träda fram, tecknen för en man och en kvinna med barn. Men hänsyftningarna till löftet om ett sammanhang vidare än nuets vardagligt-mänskliga skulle försvinna. Korset på boken och barnets kroppskors skulle bara vara en upprepad form, inte associationen “Och Ordet vart kött och tog sin boning bland oss” och vidare till den ljusmystik hos Johannes som abbot Suger i S:t Denis översatte till färgade glasfönster som en bild för Guds förhållande till sin skapelse. Modern med barnet skulle inte genom moln formerna utlovas en delaktighet med kosmos, mannen i kåpa skulle inte vara präst och därigenom en efterföljare till förmedlaren mellan himmel och jord. För den sammanhangslöse skulle bilderna förlora såväl tid som tidlöshet, för att störta samman i ett närvarande, ett nu. Men detta nu kan för drömmaren vara en befrielse, ett litet stycke lossrivet ur den stora overkligheten.

Hur verkar en godtycklig struktur, säg den räcka årtal som de 25 år (1980-2005) då Vilks arbetat med Nimis? I denna talserie är så mycket slump inplanterad att regelmässigheten betonas. Kan vi godta dess meningslöshet? Kan vi, likt den ignorante besökaren i Rosenkranskapellet, bara se det allmänna? Eller likt en varmt troende ta denna talserie som ett löfte om fördolda sammanhang, kanske utgående från ett årtal använda serien som en rosenkrans för böner, ångerfullhet och förhoppningar? Troligtvis är denna senare användning av talserien den meningsfulla, på så sätt att strukturen når en verkan… på samma sätt som människan förstår sammanhang genom att uppmärksamt iaktta tecken, spår.

Svårigheten med den årtalsräcka Lars Vilks presenterar är att referenserna till meningsfullhet är störda. Själva det faktum att han använder årtal hänvisar samtidigt till ett brott och en kontinuitet som för många förlorat relevans; 1982 är året för länsstyrelsens vitesföreläggande, 1984 kommer ett regeringsbeslut om rivning, 1985 eldade mordbrännare upp 15 ton av skulpturen, 1994 fick konstnären 10 000 kr i böter för Arx, 2001 hämtade kronofogden Omfalos med en kranbåt. Vår tideräkning utgår från den händelse Rosenkranskapellet är byggt för att kontemplera, för Guds ingripande i människans historia. Den förutan blir tideräkningen en praktisk men godtycklig konvention.

Ett annat sätt att konstruera meningsfullhet är att ersätta en gudomlig relation med andra värden. Om de är absoluta saknar de relation och relevans för mänskligt liv. De senaste tvåhundra åren har vi haft gott om absoluta värden, från skräckväldets frihet, jämlikhet och broderskap till industrialismens tro på framsteg. Ett specialfall är formalismens tro på den absoluta konsten eller esperantisternas förhoppningar om det absoluta språket. Strukturens godtycklighet som skydd mot meningslöshet står i proportion till graden av dess bräcklighet. Det skulle vara lockande att i detta sammanhang hänvisa till konstinstitutionen som en sådan struktur. En ram, fast och solid, skyddande, hållande och stängande gentemot bildens tillfällighet. Eller språkets konventioner samlade till grammatik.


Nimis 1981

Men Nimis 25 år är vare sig ett språk eller en bild. De placerar sig i en korspunkt. Vid sådana gränser finns möjligheten till meningsfylldhet i ett överskridande. Vi kan tala om transcendens eller magi eller suggestion beroende på avsikt och position. Vilka storheter vi än placerar i förhållande till denna gräns ger dess själva existens löften om en annan sida, Den Andra. Betraktaren har den hisnande möjligheten att avgöra innebörden. Relationen finns given. Som den ansiktslösa ovalen i kapellet i Vence. Som den ansiktslösa förbrytarbilden i en tidning.

Årtalsräckan blir ram för genius loci, platsens ande. Men den hänvisar till tid och därigenom till andra rum, ogripbara.

Gertrud Sandqvist

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

4 svar på Gertrud Sandqvist: Genius Loci

  1. orna oryan skriver:

    I make p.h.d about abject art and I would like to know about the exhibition that Gertud made and where i can read about. Thank you- Orna Oryan

  2. Lars skriver:

    Dear Orna Oryan,

    I think you should write to Gertrud and ask her about the exhibition you are interested in.

    Prefekt: Gertrud Sandqvist
    Prefekt@khm.lu.se

    Lars Vilks

  3. orna oryan skriver:

    Lars
    Thank you for answering me- I sent mal to the adress that you gave me, but she did not answered me.What you suggest me to do?- Thank you in advance- Orna oryan

  4. Pingback: Kunstkritikk — Resirkulert kunstkritikk

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.