Milou Allerholm är konstkritiker i DN. Hennes text, lätt redigerad tar för sig både av Nimis och av Arx.
En gymnastiksal à la Jacques Tati
Det är inte lätt att se den övergripande planen. Intrikata mönster av bräder och hyggesrester löper kors och tvärs över ravinen, ibland formar de sig till höga torn. Lars Vilks arbete ”Nimis” på naturreservatet Kullaberg är som en gymnastiksal à la Jacques Tati, med besökaren som en ofrivillig monsieur Hulot.
Det hela är egentligen enkelt: konstruktionerna är sammanbyggda gångar och ur dessa uppskjutande rum och torn. Sammanbyggt blir de minnesskikt i full skala – knastertorrt objektivt och tydligt subjektivt på samma gång. Som besökare trevar jag med fötter och hjärna för att orientera mig i de labyrinter som de fysiska strukturerna ger upphov till.
Sedan han började med att spika drivved 1980 har Lars Vilks undersökt olika rumsligheter. Dessutom tecknar han med myndigheter (länsstyrelse, tingsrätter, hovrätter, kammarrätter och kronofogdar) en social plastik som på ett symboliskt plan tar plats direkt i rummet. Utgångspunkten är ett klassiskt konstnärligt fält, en undersökning av samhället och dess makt över vår rumsuppfattning, liksom de begränsningar det innebär att föra över ett socialt rum till skulpturens tre dimensioner. Här är riktningen, som ofta, den motsatta: med den olagliga skulpturen skapas en social verklighet att förhålla sig till med hela kroppen.
Jag har många gånger slagits av den mästerliga precisionen och blicken för det absurda hos Lars Vilks. Om himlen trillar ner, bygger man in den med hammare och spik, det är inget konstigt. Verket slår mig ändå med häpnad – kanske är det utrymmet, att konstnären på allvar kunnat ta plats. Det är på en gång sparsmakat och extremt informationstätt, ibland får jag kliva ut ur rummen och gångarna för att inte bli helt yr.
Konstnären skriver: ”En vägg, fast hamrad med spik och plank upplever vi som definitiv, men i tankens, drömmens eller minnets värld är den genomskinlig och rörlig.” Det ringar in något av de viktigaste: de ständiga och grundläggande transfereringarna mellan ”tanke” och ”fysisk verklighet”, de översättningar och överföringar vi använder för att navigera i livet. Verket påminner mig trots sin torra saklighet om många av science fictionlitteraturens fantastiska scenarier; dess författare har i text skickligt laborerat just med rumsligheter, där läsaren skapar sina egna tredimensionella labyrinter.
Om riktningen i ”Nimis” löper åt en mängd håll på en gång är den snarast enkelriktad i platsen andra arbete, ”Arx”. Längs väggar, golv och tak i vindlande korridorer löper siffermarkeringar som bildar sidorna i en bok. På en plats öppnas som ett skotthål där en kula försvunnit ut i världen. Återigen är det som att stå i en tvådimensionell teckning, här mitt i centralperspektivet sammanstrålande rörelse. Korridoren bryts av utskjutande armeringsjärn som ser ut att ha borrat sig in, som om något – min blick eller en projektil trängt sig in i betongen. Som i ett utbrott av klaustrofobi. Jag skrattar så jag kiknar. Vilken extremt torr humor.
Lars Vilks arbeten ses ofta i relation till minimalismen, som gjorde besökaren och det omgivande rummet till en grundläggande del av verken. Numera är det allmängods, och kanske kan man befria hans verk från den tidsbundna referensen. Det handlar om något som många intresserar sig för idag: minne och kropp, konventioner och rumsliga strukturer – fysiska och mentala. Få gestaltar det med ett liknande egensinne.
Milou Allerholm