Vilks.net

Anna Brodow är konstkritiker, doktorand i kontvetenskap och tidigare redaktör för ARTES. Hennes välskrivna text som redaktionen korrigerat obetydligt behandlar på ett intressant sätt autenticitetsproblemet i Vilks projekt.

Ständiga pilgrimsvandringar
Om vissa konstnärer finns det uppfattningar som traderas från skribent till skribent. Att Lars Vilks konst är existentiell och att det finns något transcendentalt i hans skulpturer tycks det råda konsensus kring. Ständigt förs detta på tal, det transcendentala i Lars Vilks skulpturer, i spillvirket och de galvaniserade spikarna som ger en metafysisk dimension. Själv säger han att han spikat i 25 år men aldrig sett röken av någon transcendens.

Jag vet inte om jag är förblindad, men inte uppfattar jag något transcendentalt i de här lite gråsörjiga trähyddorna. Eller så är jag så tillnyktrad av postmodernismen att jag har svårt att finna den rätta stämningen för att kunna svänga mina rökelsekar för att få till det.

Nej, transcendensen ligger inte så mycket i spikandet som i konstnärens försök att gestalta ett personligt överskridande; de ständiga pilgrimsvandringarna från den sociala verkligheten i Höganäs kommun med meanderslingrande industribyggnader till den religiösa mystiken på stranden av det mytomspunna Kullabergs naturreservat. Det är resan mellan två världar som är överskridandet i den ständigt virkesbärande Vilks skulpturer.

Transcendental konstnär? Vilks vid verket efter överskridande promenad.

I 25-årsjubileets version av Nimis läggs tonvikten på en serie reparationer och det nya jubileumstornet som tillkommit under senare år och som behandlar temat flykt. Det är konstnärens egen flykt från fångenskapen i civilisationen som får representera all världens flykt från instängdhet, egna och andras begränsningar samt politiskt och religiöst förtryck,

Förutom att Vilks gärna uppehåller sig vid ett och samma tema med sina spikomtagningar av samma motiv är dessutom bräderna och tekniken i stort sett densamma. Men trots ensidigheten finns det en variation och en individuell lyskraft som känns övertygande.

Det hör inte heller till vanligheten att en konstutställning har en bok som utgångspunkt: boken brukar vara något som ackompanjerar en utställning snarare än initierar den. Men Lars Vilks kände ett behov av att berätta sin historia med 150 ton armerad betongmassa och om Heideggers hjärta i form av en inmurad grepe, den omstridda skulpturen Arx som är en bok och som sedan 1991 olagligt stått på naturreservatet. Bokens kortfattade text har litterära kvaliteter samtidigt som den förmedlar all den möda betongbärandet inneburit.

”Men om man som Lars Vilks inte bara gör och bär sin konst utan också är sin konst innebär det att konstverken bär på väldigt mycket.” Säger Jan Åman.

Smaka på den. Det är en konst av kött och blod och ett hjärta, trots alla utstickande armeringsjärn och rasande släggvandaler som gått lös på verket, vill Åman säga. Det finns en hel del retorik i Åmans uttalande i syfte att övertyga alla besökande turister om de illegala skulpturernas äkthet. Men inte som tidigare då det konstnärliga uttrycket ansågs ha en speciell giltighet utan i den sammanflätning av konstnärens liv och bärandeprocess som Vilks överdimensionerade konst vittnar om.

Det är sammanflätningen av konst och liv konkret, knuten till själva konstverket som process, här framträder autenticiteten som spillvirke och cement om en människas liv och en skapandeprocess. Arx hjärta är inte vid första anblicken så fyllt av konstnärens kött och blod som denna bok vill låta påskina. Den ser snarare ut som något man ställer fram på bordet på barnens födelsedagskalas – trots att den är lite väl stor för det.

Efter en stormig invänjningstid med domstolar, kronofogdar och vandaler har nu skulpturerna accepterats och ingår som en uppskattad del av länsstyrelsens miljöenhets profil. Det är i brottet mot brukarnas konventionellt präglade förväntningar och den långsamma acceptansen av den skulptur de fick gratis som konstverket har sitt största värde. Inte huruvida skulpturen har att göra med konstnärens liv. Det är bara något slags täckmantel som skall verifiera att konstens är betydelsefull och värd att tas på allvar.

Men det är den ändå, vill jag påstå, och utifrån mer objektiva värden än konstnärens privatliv. I det här fallet var det av synnerlig vikt att det fanns en konstkritik som vågade tro på idén. Den kompetensen kan inte ersättas av tjänstemän i kammar- och tingsrätter med andra arbetsuppgifter.

I förhållande till den tyngd på 150 ton som boken Arx har i utställningen (vilken även kan ses som en ”artist’s book”, det vill säga en bok som konstobjekt) är resten av utställningen en lättviktare; Nimis består av trä som bokstavligen är mycket lättare. Det är lite synd att så mycket av det bästa – som framkommit i otaliga föreläggande, domslut och andra rättshandlingar – har hamnat inne på Vilks kontor i Nyhamnsläge.

Anna Brodow

Martin Schibli är konstkritiker på Helsingborgs Dagblad och curator. Hans text, som fått några bagatellartade justeringar, behandlar främst projekten Nimis och Arx ur dynamisk synvinkel.

Naturelement med teknisk knorr
Vilks arbetar ofta med naturelement, till exempel grenar, stenar eller gravitation. Former som återkommer är oregelbundna kuber och torn. Ibland använder han sig av drivved. Dessa element grundar sig i en tekniskt avancerad lösning. Det är den tekniska knorren som är Vilks styrka.
Betongboken Arx vid stranden av Håle stenar på Kullabergs naturreservat är närmast cirkulär. När folk närmar sig öppnar sig en passage genom betongen. När man passerat är besökaren helt omsluten av betongen. En höjdare på flera meter som ger skugga under en varm dag. I ”Omfalos 8 cm” utgår han ifrån en betongsnopp på 8 cm. När besökaren närmar sig växer den i intensitet genom sin röda färg.

Nu visas ”Nimis 25 år”, en mindre version har tidigare stått på Järvafältet utanför Stockholm. En berg- och dalbansliknande konstruktion upptar stenravinen. När besökaren kommer in i gångarna aktiveras de och släpper loss. Turisterna åker berg och dalbana i den långa labyrintliknande banan genom snäva svängar eller loopar. Sex torn får turisterna i banor genom lyftande klättringar och sedan sköter gravitationen resten. Turisterna far runt med varierad fart beroende på lutning. Ibland får de en bakåtskruv som gör att de nästan stannar upp för att sedan åter vandra vidare med gravitationens kraft. Man ser hyggesrester, skrotvirke med utstickande spikar och muttrar, konstruktionen är luftig och transparant.
Det är direkt. Själv tycker jag att det är kul att följa turisterna, höra ljudet när de svischar förbi med huvudet i olika riktningar. Men det gäller att man går nära och helst in i konstruktionen, Efter en stund blir det nästan meditativt, som en bowlinghall eller en stadsmiljö.

Men som många av Vilks installationer bygger ”Nimis” nästan uteslutande på effekt, Den är näst intill befriad från någon djupare mening. Att ett verk bygger på effekt är oftast något som brukar ligga konstnären till last, Men varför skall konst alltid ha kravet på sig att vara djup och långsiktig? Kan det inte räcka med att man tycker det är kul för stunden och man får en positiv upplevelse? Men konstvärlden vill inte ha ytlighet för att riskera att hamna i kronofogdarnas, länsstyrelsens, domstolarnas och nöjesindustrins domäner. Kanske är det bristen på djup som gör att Vilks inte bedömts som tillräckligt intressant även om hans verk ofta är både roliga och uppskattade för stunden.

Lite missvisande jämförs Vilks med minimalisterna. Dessa accepterade ju inte något effektsökeri, Mer relevant är kanske att jämföra Vilks installation med Jean Tinguelys maskiner eller Fischli och Weiss film ”Der Lauf der Dinge”. Bruket av naturelement gör också att tanken förs till Olafur Eliasson, en av de mest uppmärksammade nordiska konstnärerna idag som Vilks veterligen inte varit assistent till.

Vilks laborerar med tre spännvidder: ljus och mörker, färgskalor och själva hammarbankandet. Tre viktiga aspekter inom skulptur. Balans och komposition är andra viktiga begrepp. Det gör Vilks till en traditionell förvaltare av skulpturen. Samtidigt kan man se försök att pröva nya vägar med spikytorna men det är aldrig så att experimenten tar överhanden i skulpturen. Det är nordisk natur, havet omgärdas av rätt djupa skogar. Tidsmässigt utspelas motivet ibland under en rogivande solnedgång med spegelblankt vatten eller då ett oväder med kraftig vind drar förbi det yttersta tornet ”Wotan”. Då är det skymning och höst. De mindre gångarna är naturen i närbild. Dessa skulpturer har en mer abstrakt bakgrund som ger ett luftigt intryck. På det har konstnären spikat i mönster och slutligen kombinerat med några element som vridna grenar och förbiflygande helikoptrar. Genom några av gångarna skönjes sjöns spegling i bakgrunden. Färgskalan går i naturens färger, grått och brunt med alla nyanser där emellan, Blått visar sig nästan inte alls utom i himmeln under klara dagar. I många av konstruktionerna förekommer småfåglar, ofta sittande på en utstickande gren och verket får ljudande titlar som ”pirli-siss-tjusi-sick”.

Nimis med förbiflygande helikopter och svischande turist

Men det är svårt att finna något okonventionellt hos Vilks. Här finns inget att uppröras över. Man kan ställa frågan vem man kunde tänka på som den konventionelle betraktaren, den som skulle utmanas i sitt sätt att se, uppfatta och tänka. Helsingborgspubliken?

Martin Schibli

Ann-Sofi Noring är enhetschef på Moderna Museet. Hennes text, med varsam hand redigerad, handlar om minnets betydelse. Redaktionen har något motvilligt accepterat att hon vid ett tillfälle fastnat för det överanvända ordet ”fokus”.

Det handlar om minnet
Konstnären Lars Vilks arbetar ständigt med minnet i fokus. Han formar trämassor i det offentliga rummet, utför betongverk i stor skala eller – som i det aktuella arbetet för Hommage à Nimis 25 år – återanvänder konstkritik. Det handlar om minnet, om ett aktivt arbetande minne som ryms i åldrande restvirke och bortglömda konstrecensioner.

Alla vuxna har haft en barndom, hur den än kom att te sig, men förmågan att skildra förfluten tid – att lyfta det privata till en allmängiltig nivå – är sällsynt. Familjealbumen saknar oftast relevans annat än som stilhistoria när tredje generationen tar över.
I romansviten På spaning efter den tid som flytt tar Marcel Proust en tugga av madeleinekakan och framkallar därmed ett helt liv, slutet inom det förra sekelskiftets franska societet. Och under Algers eviga sol bränner Albert Camus fast ett outplånligt porträtt av författaren som faderlös pojke i Den första människan.
Minnet är subjektivt och alstrar angelägna uttryck när erfarenheten tagit form. Graden av självbiografi är varierande: Edgar Degas behöver strängt taget inte ha tagit ett danssteg för att skulptera sina balettdansöser, bronsstoder i tyllkjol; för betraktaren är endast trovärdigheten avgörande. Det handlar om att finna det exakta uttrycket. Punkten på rätt ställe.
Det är just så Lars Vilks arbetar.

I stor skala
I samverkan med naturlandskapet har Lars Vilks utfört flera verk i det allmännas tjänst. Något att se – eller (om det skulle vara möjligt) förbise – på väg längs den steniga stranden på norra Kullaberg; ett kompletterat landskap modellerat med precision och den exakta känslan för skala. Att Lars Vilks har tillbringat delar av barndomen på Kullaberg har med all sannolikhet fungerat som en stämgaffel i arbetet att skapa storskaliga konstverk. Kullaberg befinner sig mellan himmel och hav, de stora skulpturerna balanserar jord mot luft.
Lite längre bort på stranden återfinns bokinstallationen Arx. Här strömmar armeringsjärn och betongsidor emot betraktaren i ett oavlåtligt flöde. Kant, Heidegger och Nietzsche; sekvenserna växlar rytmiskt, havets ljud och turisternas trängsel, alla ser, alla går och går. Varför uppstår ingen möten i detta folkhav? Så tystnar havsbruset tillfälligt, några stannar upp och söker konstrecensentens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden. Arx – långt bortom småstaden Höganäs och det estniska slättlandskap från vilket Lars Vilks stammar på fädernet.

Väjer inte
Lars Vilks väjer inte för det till synes banala, med en lätt skruvad humor tar han sig an de stora livs- och samhällsfrågorna och väljer det för det givna tillfället mest adekvata uttrycket.

Konstnären i minnets drivved när han började med Nimis 1980

Nimis, en nästan ogenomtränglig vägg av fuktskadat spillvirke, är just ett verk där Lars Vilks tänjt på symbolism och realism som begrepp. Han samlade drivved på kusten vid Skälderviken, där så mycket hopp och sorg blandats på gränsen till det rika och mondäna Arild med dess mångmiljonhus och den fattiga bruksorten Höganäs kommun. Han spikade samman sin drivved och blev stoppad av länsstyrelsen – hans identitet som privatperson och konstnär ifrågasattes. I försöket att övertyga länsstyrelsen om det rimliga i den onormala handlingen sände han en text att läsa. Istället tittade länsstyrelsen på träbråten, upptäckte att det var ett svartbygge och lade ett vite på Lars Vilks.

Ann-Sofi Noring