Ann-Sofi Noring: Det handlar om minnet

Ann-Sofi Noring är enhetschef på Moderna Museet. Hennes text, med varsam hand redigerad, handlar om minnets betydelse. Redaktionen har något motvilligt accepterat att hon vid ett tillfälle fastnat för det överanvända ordet ”fokus”.

Det handlar om minnet
Konstnären Lars Vilks arbetar ständigt med minnet i fokus. Han formar trämassor i det offentliga rummet, utför betongverk i stor skala eller – som i det aktuella arbetet för Hommage à Nimis 25 år – återanvänder konstkritik. Det handlar om minnet, om ett aktivt arbetande minne som ryms i åldrande restvirke och bortglömda konstrecensioner.

Alla vuxna har haft en barndom, hur den än kom att te sig, men förmågan att skildra förfluten tid – att lyfta det privata till en allmängiltig nivå – är sällsynt. Familjealbumen saknar oftast relevans annat än som stilhistoria när tredje generationen tar över.
I romansviten På spaning efter den tid som flytt tar Marcel Proust en tugga av madeleinekakan och framkallar därmed ett helt liv, slutet inom det förra sekelskiftets franska societet. Och under Algers eviga sol bränner Albert Camus fast ett outplånligt porträtt av författaren som faderlös pojke i Den första människan.
Minnet är subjektivt och alstrar angelägna uttryck när erfarenheten tagit form. Graden av självbiografi är varierande: Edgar Degas behöver strängt taget inte ha tagit ett danssteg för att skulptera sina balettdansöser, bronsstoder i tyllkjol; för betraktaren är endast trovärdigheten avgörande. Det handlar om att finna det exakta uttrycket. Punkten på rätt ställe.
Det är just så Lars Vilks arbetar.

I stor skala
I samverkan med naturlandskapet har Lars Vilks utfört flera verk i det allmännas tjänst. Något att se – eller (om det skulle vara möjligt) förbise – på väg längs den steniga stranden på norra Kullaberg; ett kompletterat landskap modellerat med precision och den exakta känslan för skala. Att Lars Vilks har tillbringat delar av barndomen på Kullaberg har med all sannolikhet fungerat som en stämgaffel i arbetet att skapa storskaliga konstverk. Kullaberg befinner sig mellan himmel och hav, de stora skulpturerna balanserar jord mot luft.
Lite längre bort på stranden återfinns bokinstallationen Arx. Här strömmar armeringsjärn och betongsidor emot betraktaren i ett oavlåtligt flöde. Kant, Heidegger och Nietzsche; sekvenserna växlar rytmiskt, havets ljud och turisternas trängsel, alla ser, alla går och går. Varför uppstår ingen möten i detta folkhav? Så tystnar havsbruset tillfälligt, några stannar upp och söker konstrecensentens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden. Arx – långt bortom småstaden Höganäs och det estniska slättlandskap från vilket Lars Vilks stammar på fädernet.

Väjer inte
Lars Vilks väjer inte för det till synes banala, med en lätt skruvad humor tar han sig an de stora livs- och samhällsfrågorna och väljer det för det givna tillfället mest adekvata uttrycket.


Konstnären i minnets drivved när han började med Nimis 1980

Nimis, en nästan ogenomtränglig vägg av fuktskadat spillvirke, är just ett verk där Lars Vilks tänjt på symbolism och realism som begrepp. Han samlade drivved på kusten vid Skälderviken, där så mycket hopp och sorg blandats på gränsen till det rika och mondäna Arild med dess mångmiljonhus och den fattiga bruksorten Höganäs kommun. Han spikade samman sin drivved och blev stoppad av länsstyrelsen – hans identitet som privatperson och konstnär ifrågasattes. I försöket att övertyga länsstyrelsen om det rimliga i den onormala handlingen sände han en text att läsa. Istället tittade länsstyrelsen på träbråten, upptäckte att det var ett svartbygge och lade ett vite på Lars Vilks.

Ann-Sofi Noring

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

5 svar på Ann-Sofi Noring: Det handlar om minnet

  1. Hej Lars,

    finns det något hopp för konstkritiken när dess tolkningsmodeller, vilket du verkar antyda (?), har omvandlats till readymades cirkulerande inom samtidskonstens diskurs, eller annorlunda uttryckt till varor på den globala konstekonomins marknad?

    Frans-Josef

  2. Lars skriver:

    Hej Frans-Josef!

    Hoppet är stort för konstkritiken. Utan den blir intet till. Varje konstnär får hoppas på att få en konstkritisk behandling för att en sådan avgör placering och positionering i konstvärlden (och det är detsamma som konstnärlig kvalitet). Innehållet i en recension är inte särskilt viktigt, långt mera betydelsefullt är vilken tidning eller tidskrift som publicerar och vem som skriver (att bli behandlad av en kritiker med så högt anseende som möjligt) – och dessutom hur lång texten är. Det är i konstvärlden som konsten finns, utanför den har den praktiskt taget ingen betydelse. Konstkritikerna å sin sida får arbeta med att sina positioner i konstvärlden, visa teoretiska muskler och god anpassning till de rådande normerna (att skriva rätt sorts text, just nu är det naturligtvis socialkritiken) som alltid strömmar in från det internationella fältet.

    Lars Vilks

  3. Frans-Josef skriver:

    Hej igen,

    Menar du att konstkritiken inte kan ha en strikt kritisk funktion och utmana nedärvda positioner och föreställningar? Och vad menar du med att konsten “praktiskt taget” inte kan ha någon betydelse utanför konstvärlden? Ska man förstå det som en empirisk observation eller ett filosofiskt ställningstagande? ÄVen om det är ovanligt att kritiken faktiskt kan påverka sina objekt, och att konsten faktiskt har någon betydelse utanför konstvärlden, så är det inte så av nödvändighet. Konstvärlden är, likt andra socioekonomiska system, inte ett statiskt fält.

  4. Lars skriver:

    Åter hej Frans-Josef!

    Man kan ju alltid hoppas på att konsten skall kunna rubba några cirklar, men det är ett litet hopp. Klart att konsten inte är ett statiskt fält. Även en snigel rör sig något och man kan alltid påstå att en tänd ficklampa höjer temperatur i ett hus, i varje fall något.

    Men det är nog att erkänna att konsten är en sak för konstvärlden. Konsten kan indirekt påverka sådant som design och reklam som i sin tur (med förvrängda intentioner) kan påverka samhället i större skala. Sociala budskap som går fram genom konsten? Försumbart. I någon mån kan man göra ett undantag för film och litteratur som nog får räknas som opinionsbildande.

  5. Pingback: Buy ambien onlone.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.