Martin Schibli: Naturelement med teknisk knorr

Martin Schibli är konstkritiker på Helsingborgs Dagblad och curator. Hans text, som fått några bagatellartade justeringar, behandlar främst projekten Nimis och Arx ur dynamisk synvinkel.

Naturelement med teknisk knorr
Vilks arbetar ofta med naturelement, till exempel grenar, stenar eller gravitation. Former som återkommer är oregelbundna kuber och torn. Ibland använder han sig av drivved. Dessa element grundar sig i en tekniskt avancerad lösning. Det är den tekniska knorren som är Vilks styrka.
Betongboken Arx vid stranden av Håle stenar på Kullabergs naturreservat är närmast cirkulär. När folk närmar sig öppnar sig en passage genom betongen. När man passerat är besökaren helt omsluten av betongen. En höjdare på flera meter som ger skugga under en varm dag. I ”Omfalos 8 cm” utgår han ifrån en betongsnopp på 8 cm. När besökaren närmar sig växer den i intensitet genom sin röda färg.

Nu visas ”Nimis 25 år”, en mindre version har tidigare stått på Järvafältet utanför Stockholm. En berg- och dalbansliknande konstruktion upptar stenravinen. När besökaren kommer in i gångarna aktiveras de och släpper loss. Turisterna åker berg och dalbana i den långa labyrintliknande banan genom snäva svängar eller loopar. Sex torn får turisterna i banor genom lyftande klättringar och sedan sköter gravitationen resten. Turisterna far runt med varierad fart beroende på lutning. Ibland får de en bakåtskruv som gör att de nästan stannar upp för att sedan åter vandra vidare med gravitationens kraft. Man ser hyggesrester, skrotvirke med utstickande spikar och muttrar, konstruktionen är luftig och transparant.
Det är direkt. Själv tycker jag att det är kul att följa turisterna, höra ljudet när de svischar förbi med huvudet i olika riktningar. Men det gäller att man går nära och helst in i konstruktionen, Efter en stund blir det nästan meditativt, som en bowlinghall eller en stadsmiljö.

Men som många av Vilks installationer bygger ”Nimis” nästan uteslutande på effekt, Den är näst intill befriad från någon djupare mening. Att ett verk bygger på effekt är oftast något som brukar ligga konstnären till last, Men varför skall konst alltid ha kravet på sig att vara djup och långsiktig? Kan det inte räcka med att man tycker det är kul för stunden och man får en positiv upplevelse? Men konstvärlden vill inte ha ytlighet för att riskera att hamna i kronofogdarnas, länsstyrelsens, domstolarnas och nöjesindustrins domäner. Kanske är det bristen på djup som gör att Vilks inte bedömts som tillräckligt intressant även om hans verk ofta är både roliga och uppskattade för stunden.

Lite missvisande jämförs Vilks med minimalisterna. Dessa accepterade ju inte något effektsökeri, Mer relevant är kanske att jämföra Vilks installation med Jean Tinguelys maskiner eller Fischli och Weiss film ”Der Lauf der Dinge”. Bruket av naturelement gör också att tanken förs till Olafur Eliasson, en av de mest uppmärksammade nordiska konstnärerna idag som Vilks veterligen inte varit assistent till.

Vilks laborerar med tre spännvidder: ljus och mörker, färgskalor och själva hammarbankandet. Tre viktiga aspekter inom skulptur. Balans och komposition är andra viktiga begrepp. Det gör Vilks till en traditionell förvaltare av skulpturen. Samtidigt kan man se försök att pröva nya vägar med spikytorna men det är aldrig så att experimenten tar överhanden i skulpturen. Det är nordisk natur, havet omgärdas av rätt djupa skogar. Tidsmässigt utspelas motivet ibland under en rogivande solnedgång med spegelblankt vatten eller då ett oväder med kraftig vind drar förbi det yttersta tornet ”Wotan”. Då är det skymning och höst. De mindre gångarna är naturen i närbild. Dessa skulpturer har en mer abstrakt bakgrund som ger ett luftigt intryck. På det har konstnären spikat i mönster och slutligen kombinerat med några element som vridna grenar och förbiflygande helikoptrar. Genom några av gångarna skönjes sjöns spegling i bakgrunden. Färgskalan går i naturens färger, grått och brunt med alla nyanser där emellan, Blått visar sig nästan inte alls utom i himmeln under klara dagar. I många av konstruktionerna förekommer småfåglar, ofta sittande på en utstickande gren och verket får ljudande titlar som ”pirli-siss-tjusi-sick”.


Nimis med förbiflygande helikopter och svischande turist

Men det är svårt att finna något okonventionellt hos Vilks. Här finns inget att uppröras över. Man kan ställa frågan vem man kunde tänka på som den konventionelle betraktaren, den som skulle utmanas i sitt sätt att se, uppfatta och tänka. Helsingborgspubliken?

Martin Schibli

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.