Hans Hedberg är konstkritiker, vidare högskolelektor och dekanus på konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet. Redaktionen har endast gjort några smärre justeringar av hans text som utgår ifrån leken.
Den gudalika leken
Leken är barnets instrument att pröva vuxenvärldens överenskommelser, att förstå sin roll i ett socialt system och sitt eget förhållande till livet. Leken internaliserar normer och gränser, anpassar barnet till en delad uppfattning om världens beskaffenhet.
De lekar som den ursprunglige baltiske men numera naturaliserade svenske konstnären Lars Vilks iscensätter är av diametralt motsatt slag. Dessa lekar med spik och bräder, med betong och armeringsjärn är genuint subversiva och syftar till att pröva invanda överenskommelser och slå upp sinnenas slentrianmässiga förlovning med verkligheten, Det hela kan verka leende naivt, en tokrolig gladkonst. Men Vilks är ingen mysig lekfarbror, tvärtom har han laddat sitt 25-åriga projekt Nimis med moralisk dynamit.
En samling av halvdussinet groteskt förstorade trätorn står uppställda som på en startbana i en ravin på naturreservatet Kullaberg. De badar i sommarkvällens ljus. I andra änden av det konceptuella projektet finns målet – en abstrakt portal med rådmän, kronofogdar, tjänstemän på länsstyrelsen, byggnadsnämnd, en justitiekansler och ett oöverskådligt antal ettriga vandaler, en ”ny värld”.
Det är inte troligt att någon kommer att träda ut ur Vilks installation med en förändrad världsbild men här handlar det uppenbarligen om att redovisa en ambition. Vilks egen beskrivning av ”Pasadena Walk” i Nimis kan ge en aning om vad det rör sig om: ”En underdimensionerad gång där besökarna rör sig och som på medar färdas nedför en sluttning. Vad som i en vanlig gång utgör gångaren – en liten turist – är här en passagerare, vars sammantryckta kropp i rasande fart vibrerar av trängsel och ger upphov till en ton eller ett samtal med dem han kolliderar med.”
lekdag vid Nimis 1984
Lars Vilks besitter en imponerande vilja och variationsrikedom att bygga och processa i ständig förändring. Trots detta kan hans eviga klåfingrighet, överklagande, rättshaverier, betongblandande och virkesstölder väcka en viss irritation hos mig som betraktare. Begreppen kastas fram och tillbaka till de är aviga, bak och fram på ett sätt som riskerar att bli manierat, provokationerna blir till regel.
Men denna gudalika lek har kanske ett mer övergripande och pedagogiskt syfte. Den visar upp utvecklingens credo, att överlevnad är en fråga om förmåga att anpassa sig till sig till skiftande förutsättningar. Den projicerar tillbaka vår byråkratis manipulationer av omgivningen på oss själva och säger kanske något om att vi inte ska ta vår verklighet och vår position som alltför given.
I Lars Vilks värld är länsstyrelsens nitiska tjänstemän och den argsinte markägaren bara varelser bland alla andra.
Hans Hedberg