Hans Pålsson är välkänd pianist och professor vid Lunds universitet. I den föreliggande texten som i några detaljer förenklats av redaktionen behandlas INTE det intressanta förhållandet mellan Vilks skulpturer och den klassiska musiken. Hans Pålsson har emellertid i vecka 39 visat stort missnöje med artikelns utformning vilket till stor del hänger samman med att redaktionen bearbetat texten i betydligt större omfattning än vad som tidigare framgått. Då professor Pålsson hotat konstnären med stämning och upphovsrättsliga åtgärder, har redaktionen tvingats till att göra följande tillrättalägganden:
1. Hans Pålsson är inte författare till den nedanstående texten.
2. Texten är ett nytt och självständigt konstverk, en parodisk bild av en text som till vissa delar och i ett annat sammanhang kan ha frammanats ur Hans Pålsson andliga djup.
3. Texten har publicerats med avsikten att visa hurusom en modernistisk konstkritiker använder sig av ett påtaligt religiöst färgat blomsterspråk vilket lever sitt eget liv och som utan svårigheter kan appliceras på i stort sett vilket konstobjekt som helst.
4. Professor Pålsson har vidare försökt skrämma konstnären genom att hota med att skriva en om konstnären ofördelaktig artikel och underteckna den med Ola Billgren. Detta hoppas konstnären att professor Pålsson skall fullfölja.
I den död vi kallar födelsen
En målning eller skulptur upplever vi vid första mötet som en helhet och kan sedan fördjupa oss i enskilda detaljer. Lars Vilks konst griper oss i första ögonblicket med sin helhets kraft, hans sammanfogade spillvirke kan jag plötsligt se som kartan över en kontinent. Så tvingar också den stora musiken sig omedelbart på oss och vi är värnlösa mot våra egna känslor. Den vi inte vara effekt, ge upphovsmannen en vinst utan bottnar i uråldriga mänskliga symboler. Lars Vilks förmedlar också med hyggesresternas former, torn och gångarnas väggar språklöst sina erfarenheter och väcker våra instinkter. Som musik tränger hans Nimis och Arx in i oss och pulserar i blodomloppet.
Lars Vilks har fördjupat sig i Beethovens Pastoralsymfoni. Hur glada känslor vaknar till liv vid ankomsten till landet (och här anspelar säker Vilks på Ladonien) är motivet för symfonins första sats (i F-Dur). Ytligt sett är den något av förnöjsamt trallande men den återkommande frasen som, lite hädiskt talat, närmast låter som ”tjofaderittan” – ”tjofaderittan” (BAM ba-ba-bambam) bär något av urkraften, kampen och den stora sorgen. Vi kan också uppleva det som en gestaltning av människan i sin helhet i denna pulserande strof: ”tjofaderittan”. Högt och lågt, aggressivt och försonande, förandligat, banalt, vreden och högmodet. Vad annat kan en konstnär egentligen vilja gestalta? Uppgiften är Människan och livet. Födelsen är döendets början och insikten om detta får Lars Vilks att undvika det dekorativa, det sköna utan mening. Och han ängslas, likt Beethoven i sitt anslag, inte för det fula och grovt sanna. Det är ju i skildringen av livet som konstens kunskap ligger. Konstnärer kan lära oss förstå människan, hennes beteende, och deras erfarenheter är tidlösa. Medan vetenskapen bygger upp sin kunskap sten för sten genom historien är Arx byggt bokstavligt sten för sten med cement och armeringsjärn och exakt så innehållsrikt som Vilks erfarenheter.
Glada känslor vaknar till liv vid ankomsten till landet
I Lars Vilks många tornkonstruktioner och labyrintiska gångar möter vi på samma sätt som i Pastoralsymfonin människonaturen. Ibland som hopspikade väggar, vridna och rostiga spik tillsammans med slipade naturgrenar, stelnade livsuttryck som döljer det som egentligen avslöjas. En del partier kan vara ljusa med nytt material som Vilks olovligen hämtat från den lokala soptippen och som minner om musikens dur. Ibland är de sönderbrutna. Även Beethoven vill krossa det som inte kan förändras. Plötsligt får en brädvägg liv inför mina ögon. Kommer i rörelse. Jag tycker mig känna igen någon jag mött. För länge sedan, i vimlet? Kanske någon älskad? Eller var det en besökares huvud som ett ögonblick skymtade förbi?
Upprepade toner och harmonier släpper oss inte ur förtvivlans järngrepp. Ibland forskar livet som en ström vidare bakom Lars Vilks väldiga Nimis. Den av sorgen angripne står utanför byggnaderna, hjälplös. Jag kan se framför mig ett av Lars Vilks väldigaste torn, sandfärgat. Nyss uppstiget ur havet som ett arkeologiskt fynd. I denna frid kan jag plötsligt längta att få leva livet baklänges, mot vilan i den död vi kallar födelsen.
Så förtunnas byggnaden, blir ett med ljuset. Ett sista steg. En förklingande ton…och igen frasen ”tjofaderittan”…
Hans Pålsson – har inte skrivit denna text och han kommer sannolikt inte heller att skriva den vid ett senare tillfälle.
Jag har alltid tyckt att Lars Vilks konst har varit fantasiäggande och bra.. men nu med Lars Vilks bilder på profeten Muhammed som hund så har han gått många steg förlångt. och tappat min respekt till 100% jag tror inte någon människa kan sjuka så lågt att man oavsett vilken religion det är förlöjliga eller förnedra den, och absolut inte komma med en komentar som ”Lars Vilks blev förvånad över beslutet. Han tycker att det är allvarligt att en välrenommerad konstskola lägger sig för hot.” som det står i aftonbladet. Det är inte bara ett hot mot en konstskola som skulle uppstå, utan även mot alla svenskar utomlands som arbetar i muslimska länder. Det finns bra och dåliga sett att marknadsföra sig på… detta sätt är sämre än ett dåligt sett.
Han kan väll åka till Iran och hålla en utställning där.. det vågar han nog inte… Ynkligt är det.. tyvärr så har han nu tappat all min respekt … jag till och med skäms över att beundrat hans konst.
Tack För ordet.