Eva Runefelt: Mästerligt

Eva Runefelt är författare och konstkritiker. Hennes djupgående text har i några få avsnitt bearbetats av redaktionen.

Mästerligt
Nära hot och närhetens hot – orden kommer för mig när jag går genom Lars Vilks gångar i Nimis på Kullabergs naturreservat. Vilks har en säregen förmåga att gestalta instängdhet så att det svindlar. Svindeln är metaforisk och bokstavlig. Det gungar såväl under fot som i tankegång. Att bryta upp perspektiv är ett av kännetecknen – rummets, medvetandet, likaså kroppens och betraktandets former är något som Lars Vilks skärskådar och ifrågasätter med sitt spikande och raljerandet med myndigheter.

I det stora tornet Ascendentens Funktion med fem våningar har han byggt upp en värld som minner om ett Kafkakontor. Det börjar med en långsmal brädfylld korridor där belysningen är svag – är detta före eller efter en arbetsdag? Vad är det som pågår här. Jag skjuts in i en zon mellan dröm och vaka, mellan privat svär och offentlig. Korridorens grå och slutna väggar förstärker känslan – platsen befinner sig kusligt utanför det vardagliga men är ändå igenkännbar, Som vore den en ort i en mardröm.
Taken öppnar sig upp mot ett dunkelt rum upplyst av ljuset mellan plankorna. Ett par turister fyller utrymmet med en hypnotisk stillhet. På golvet utspelar sig en skyddslös sömn – Två män har slagit sig ned på bräderna, rygg mot rygg. De rör sig lite, greppar en vattenflaska, dricker, fortsätter att sitta. Det som händer inom dem går inte att se men ändå är de bevakade. I taket syns ännu en öppning som leder till nästa våning där en turistande kvinna klädd i flera lager vackra tyger hänger upp och ner. Händerna är löst ihopdragna, hon blundar. Med ett ljud som av en prasslande pappersblomma stryker händerna då och då över tygen. Kvinnan är fångad i en allt mer olidlig situation eftersom blodet i en sådan ställning rusar ned i huvudet.

Tillbaka i korridoren; i en nisch står en vitklädd flicka och tittar på några utstickande spikar. Förra året skadades kanske 130 människor av utstickande spik, men den här tycks ha överlevt. Hon tycks samspråka med någon om obegripligheten i en sådan händelse.


En vitklädd flicka

Den översta korridoren öppnar sig i ett stort rum där utsikten från 12 meter över Skälderviken tar del i skulpturen och med sin vida hösthimmel samspelar med två turister. En kvinna i grå fångrock och en man med glittrande paljettkavaj och rött hår. Sakta snurrar de två sittande turisterna runt där de sitter på några plankor. Deras eljest orörliga kroppar inneslutna i respektive dåd och livsverk, som i var sin hisnande paus, utan spår av vila. Inkapslade i en närmast kataton domning.
Ett stycke in i mörkret i den undre salen sitter en kvinna på utflykt med pannbindel på en stol. Hon belyses svagt. Hon utstrålar både sårbarhet och oåtkomlighet och så är det ofta i Lars Vilks träskulpturer – hans konst alstrar hela tiden frågor, söker inga enkla svar. Är kvinnan med pannbandet ännu kropp eller redan skugga, tillhör hon sig själv eller någon annan?


De två männen som slagit sig ned

Utställningen består alltså av både tidigare och nya verk och den är stramt och mäktigt komponerad. I krissituationens kaos – som det offentliga rummet med baren som har fullständiga rättigheter och som delvis sprängts öppen genom ett torn som störtat eller, längre bort, den 8 cm Omfalos som är minnesmärket efter den stora Omfalos som ockuperades och sprängdes i bitar genom kronofogdens exekutiva åtgärd med kranbåt och hantlangare med spett – finns, som ett givet parallellt stråk, också privata stunder. En grupp besökare av små barn ligger som skira plantor på stenarna och drömmer. Sovstund råder på detta improviserade daghem och lugnet som är byggt av skörhet kan när som helst förvandlas till sin motsats genom annalkande länsråd, hovrättspresidenter eller vandaler med yxor. Det är sådana långa ögonblick av väntan, inlåsning och kontrollförlust som Lars Vilks gestaltar. I minnet framkallas hans träkonstruktion ”Hotell” i Tranås från 1991 som brändes upp efter många försök från folkliga vandaler. Betraktaren grips av yrsel när gängse lagar bräcks.

Nimis 25 år är en utställning skapad av en konstnär med ett helt eget tonfall, en stark integritet och beundransvärd känslighet för gränsstationer, oavsett om de är belägna inom eller mellan människor.
Mästerligt.

Eva Runefelt

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

6 svar på Eva Runefelt: Mästerligt

  1. eva runefelt skriver:

    Varför har du använt en artikel som jag har skrivit och sedan bytt ut den konstnär jag skrivit om mot ditt eget namn?

    Eva Runefelt

  2. Cecilia skriver:

    Konsti. 🙂

  3. Lars Vilks skriver:

    Eva Runefelt. Som kritiker borde du kunna svara på den frågan utan någon större svårighet. Ty vad är eljest det trubbiga verktyg som kallas konstkritik?

  4. mohammad skriver:

    Cecilia,

    Mystiskt skulle jag vilja säga, Lars Vilks kommentar gör ju inte saken mer förståelig heller.

  5. mohammad skriver:

    Tröttsamt intellektualiserande…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.