John Peter Nilsson: Nya skulpturer när Nimis har blivit 25 år

John Peter Nilsson är välkänd konstkritiker, curator och numera intendent på Moderna Museet. Hans obetydligt redigerade text tar upp viktiga frågor om skulptur som arkitektur, sex och fetischism.

Nya skulpturer när Nimis har blivit 25 år

Kullabergs naturreservat är förmodligen Sveriges vackraste utställningsrum. Åtminstone är det min första tanke när jag ser halvbalten Lars Vilks nya skulpturer. Det låter kanske lite förmätet att tala om arkitektur när det handlar om konst. Men vad gäller just skulpturer är det ofrånkomligt. Att vara skulptör är inte bara att producera objekt. Minst lika viktigt är placeringen av verken – att ta rummet, platsen i besittning.
Vilks lyckas med övertygelse att spela med rumsligheten. Nästan alla väggar täckta och skulpturerna lyfts fram, ja, det låter banalt, men ändå – på ett sexigt sätt. Det finns något fetischistiskt i luften, tornen lockar och förför.
Men kommer man för nära så river man sig! Som i en James Bond-film finns det nästan osynliga utstickande spikar som besökaren varnas att komma för nära, något som ytterligare accentuerar skulpturernas ”se men inte röra”-närvaro.
Okej, det gäller bara på några platser. Och de platserna är ömtåliga och kräver total respekt. Men denna något ovanliga säkerhetsrisk är en symtomatisk ingång till Lars Vilks konstvärld. Med jämna mellanrum har någon kronofogde eller länsstyrelse passerat gränsen. Men ingen blir förbannad. De flesta skrattar generat.

Vilks är kanske en av samtidens mest uppskattade skulptörer. Och hemligheten? Han förenar en lång, klassisk skulpturtradition med ironi och humor. Man kan le och skratta lika mycket som man kan häpna och tappa hakan. Det gäller också för många av hans generation från 80-talet (Richard Deacon, Anish Kapoor, Bill Woodrow, Richard Wentworth med flera). De tog alla fasta på en klassisk skulpturtradition där material och form spelade en avgörande roll. De flesta (Kapoor undantagen) la dock till ett slags ironisk dimension, vare sig det gällde materialval eller absurda infall. Och trots att Vilks idag spelar i den kanske allra högsta dimensionen (när det gäller besökarantal och hanteringen av domstolar) måste jag säga att verken fortfarande förmedlar något spjuveraktigt och respektlöst.

Under 80-talet blev Vilks uppmärksammad för sina sammanställningar av funna objekt. Det kunde vara drivved, hyggesrester eller andra bortslängda grejor som han sammanställde efter deras färger (huvudsakligen grått och brunt) eller former. Och i själva kompositionen av dessa objekt framträdde tillsammans med länsråd och hovrättspresidenter sedan en ny bild; en figur, en urna, en landshövding, en vandal med motorsåg eller något liknande. Högt och lågt blandades, men framför allt pekade han på ett slags vardagens alkemi; hans verk handlar om metamorfoser, om att förvandla någonting banalt, t ex en tingsrätt på syn till något sublimt.


bortslängd grej med fetischistisk tendens i Nimis

I dag, tjugo år senare, gör han samma sak. Fast det är inte längre skräp han omarbetar. Ta till exempel Jubileumstornet från 2005. Den 1200x300x300 centimeter stora skulpturen består av hundratals färska vedstycken. Vanligt ljusbrunt granvirke – som han stulit från Krapperupsstiftelsen. Eller hans Arx från 1998. Specialtillverkad betonganläggning med armering i olika former balanserar på ett intrikat sätt på den ojämna stenstranden. Det ser ut som om det är ”tillfälliga fynd”. Men i själva verket är det omsorgsfullt tillverkade objekt som han använder sig av.

Men, som sagt: Vilks lyckas med konststycket att vara en framgångsrik konstnär som lever ut sina drömmar att arbeta med besynnerliga material utan att det blir stelt och tråkigt. Överhuvudtaget handlar hans konst om motsatser: högt – lågt, ömtåligt – stabilt etcetera. I de nyare verken vänder han på steken. Det är som om han ”drar ner” genom att använda blankspik istället för galvat. Eller som hans kanske mest bisarra verk, Omfalos 8 cm från 2002. Det är en förminskad version av den stora Omfalos, likt en modell för någons tand, som förmedlar både liv och död, skratt och gråt. På ett barockt sätt sammansmälter dessa till synes oförenliga motsatser i Lars Vilks konstnärskap.

John Peter Nilsson

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

1 svar på John Peter Nilsson: Nya skulpturer när Nimis har blivit 25 år

  1. Håkan Larsson skriver:

    Jag har varit ute och tramsat i några år, men min hustru Laila förklarar det såhär: “Fuglesang är väl ingenting. Håkan gick i omloppsbana 1967 och han har inte landat än.” Hon är snäll hon. Jag undrade just var du hade blivit av. Har du kvar “Standing in the corner”???

    Håkan
    Brödåkra 254
    240 33 Löberöd
    0413/305 00

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.