Håkan Nilsson: Förnuft eller känsla

Håkan Nilsson är bland annat fil. dr i konstvetenskap och konstkritiker på Dagens Nyheter. Redaktionen har gjort några smärre ändringar i den medryckande texten.

Förnuft eller känsla?
Skall konst vädja till förnuftet eller till känslorna? Det har varit en stridsfråga sedan konsten började läras ut på akademierna: är konstens sanna väsen det personliga och utlevande eller det objektiva och kontrollerade? Under det förnuftsorienterade 1700-talet togs flera steg mot det senare. Den knastertorre Immanuel Kant skilde mellan det Sköna, som konsten kunde behandla, och det Sublima, det ogripbart storslagna, som vi känner inför naturens under.

DEN KONSTNÄRLIGA REVOLTEN lät inte vänta på sig. Romantikerna avbildade gärna storslagna vyer i det landskapsmåleri de gjorde till ett uttrycksmedel för de stora känslorna. Det sublima har sedan dess använts för att beskriva det omedelbara, där storleken är avgörande. ”Det sublima är nu”, skrev konstnären Barnett Newman 1948 och uttryckte samma sak med stora dukar och ett fåtal färger.
Att träda in i Lars Vilks ”Nimis” på Kullabergs naturreservat är att ge dessa frågor nya dimensioner
Inte minst storleksmässigt. Verket innefattar hela den stora ravinen vid Håle stenar. Ett hopspikat innertak löper över konstruktionens många gångar och kröns under tidiga morgontimmar av en enorm lysande sol i fonden, samtidigt som stranden ibland fylls av ett slags jämntjock dimma. Tankarna går närmast till soluppgångar i tropikerna, av det där ödesmättade slaget som återfinns i Vietnamfilmer från USA. Det vore bisarrt att säga att Lars Vilks skapar naturmotiv, han skapar natur. Eller, om man så vill, ”Nimis” är inte en bild av det sublima, det är sublimt.

MODERN SPIKTEKNIK GÖR att Nimis kan övertrumfa romantikernas vildaste fantasier. Det sublima behöver inte förmedlas via måleriet utan kan drabba besökaren direkt. Men ”Nimis” visar sig snart vara mer komplext än så. Verket är storslaget och övertygande, men det är också en konstruktion som öppet redovisar sina trick. Besökaren kan utan problem se klippväggen bakom fonden av spillvirke, och från det översta våningsplanet är det möjligt att se takets uppbyggnad. Plötsligt framstår den storslagna naturen som både bräcklig och konstruerad, ett intryck som förstärks av formuleringar som återfinns på det material som omger utställningen. Här får man exempelvis veta att 47 procent tror att det snart skall rivas genom kronofogdens försorg, medan 53 procent tror att det kommer att stå kvar.

”Nimis” ställer förstås frågor om hur känslig och kulturberoende den så storslagna naturen egentligen är. Men vägen till dessa förnuftsorienterade resonemang går via ett storslaget vädjande till våra känslor.

Gångpassage i Nimis med kalejdoskopiskt monterade hyggesrester

Vad säger det om det sublima i konsten? Att det är en konstruktion som går att förstå? Kant torde flina i sin himmel.
Ändå tror jag att den som bara letar efter verkens ”mening” missar något väsentligt. Vilks omsorg innefattar också i högsta grad frågor som komposition och skala. Det är denna omsorg för det visuella som binder samman den väldiga brädhögen och det är också det visuella som bestämmer hur montagen skall se ut. Det blir tydligt i en liten gångpassage där turisterna far ”genom” flera lager av kalejdoskopiskt monterade hyggesrester. Här bildas suggestiva mönster som ibland gör det omöjligt att se vad väggarna föreställer. Men det är inte heller alltid så viktigt. Vilks visar att det inte alltid är vad brädväggen föreställer som är dess mening. Det gör verket på en gång visuellt starkt och svårgripbart.
Håkan Nilsson