På spaning….del 10: Storslukaren

Postat den 2005 27 oktober av Lars Vilks

Konsten är vad den har blivit genom de aktiviteter som skapat den. Och det går att sammanfatta:

Konstbegreppet är en storslukare som ständigt måste ha nytt bränsle. Det gäller för bildkonsten men inte för litteraturen och musiken. Litteraturen och musiken behöver sitt vanliga, specialiserade formbränsle som romaner och kompositioner. Bildkonsten kan inte längre klara sig på kompositioner, inte ens på bilder. Det behövs en rejäl omgång diskurs, idag helst socialt orienterad.

När ett nytt ämne (ja, det behöver inte vara så nytt, det går att variera ett välkänt genom en liten vridning) attraherar konsten fungerar denna som ett svart hål. Diskursen, tillsammans med vad som eventuellt finns därutöver av objekt, handlingar och händelser åker rätt ner i konstbegreppets svarta hål. Men konstbegreppets svarta hål skiljer sig från rymdens: Det minns vad det har slukat och slukar inte med samma entusiasm det som en gång slukats. Under åkturen ner mot historiens svarta hål strålar diskursmängden en kort stund som en jetstråle och kastar sitt ljus över konstvärlden.


Diskurs med installation på väg in i konstbegreppet. Lägg märke till det upplysande ljus som konsthandlingens jetstråle åstadkommer.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | Lämna en kommentar

På spaning…del 9: curatorn och konservöppnaren

Postat den 2005 24 oktober av Lars Vilks

curatorn och konservöppnaren

Inte bara jag är på spaning efter konsten. En stor del av konstvärlden är allvarligt bekymrad och söker på olika sätt finna vad det är som är fel. Hösten i Sverige har dominerats av konstkritikerns bekymmer. Alldeles lätt är det inte att förstå vad bekymren går ut på men det verkar som om en del kritiker tycker att en del andra kritiker tar för lätt på sina uppgifter. Kanske kan man se engagemanget som en önskan att konstkritikern bör tas på större allvar och att kritikern själv skall axla sitt uppdrag.

En mera burdus synpunkt är att det finns för många kritiker utan att det finns några tydliga profiler som står för något mera bestämt. Och det kan man skylla på konstnärerna som inte kan åstadkomma något som är riktigt intressant att skriva om. Men det är också en fråga om vem som skapar konsten. Är det kritikern eller konstnären? Båda tycks vara inblandade i den saken. Men det kan också vara curatorn om vilken det kan sägas: Curator din bästa tid är nu.

Med så mycket konstnärer och så många obestämda kritiker får konstvärlden luta sig igenkännande mot curatorn. Varje större utställning har i globaliserande anda ett större antal okända eller halvkända konstnärer från många länder. Det har blivit svårt att hålla ordning på hela den namnmassa som ständigt väller in i det internationella samtidsflödet. Då är curatorn en fast punkt, det brukar inte vara mer än högst två curatorer till en medelstor utställning och dem kan man känna igen. Dessutom levererar curatorn ett statement som talar om vad konstnärerna gör eller skall göra eller åtminstone bör göra. Curatorn brukar inte framtona sig som diktatorisk. Ett vanligt uttalande är att ”jag arbetar tillsammans med konstnärerna” i vilket man skall underförstå att konstnären är det som skall framhållas medan curatorn bereder marken. Men ett sådant uttalande gör curatorns roll ännu starkare och inblandningen är inte att ta miste på. Det är säkert inget fel i det, det bara råkar vara så att curatorn vinner ännu mark och just nu framstår som konstvärldens samlande element.

Därför, i denna neopluralistiska tid, kan man anta att nästa diskussionsobjekt, när man diskuterat färdigt kritikern (och inte kommit fram till något särskilt), blir curatorn.

Finns konsten där, i curatorns hand?

Eller måste vi, mycket snart, tillgripa konservöppnaren?


Måhända det som behövs

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | Lämna en kommentar

Anders Olofsson: Mycket omedelbar i sitt tilltal

Postat den 2005 21 oktober av Lars Vilks

Anders Olofsson är konstkritiker, redaktör för konstperspektiv och för konsten.net samt IT-konsult. Redaktionen har bitit ihop och släppt genom ett ”fokuserat”, dessutom har vissa smärre ändringar gjorts i den spänstiga texten.

Mycket omedelbar i sitt tilltal
Det är en kulturhändelse i sig när Vilks på Kullabergs naturreservat visar en retrospektiv utställning med verk av Vilks: Nimis 25 år.
Hans konstnärskap har utvecklats i mediemanegens rampljus, vilket dock inte gör det mindre angeläget. En inte alltför djärv gissning är att han i framtiden kommer att bedömas som en av de mer betydelsefulla konstnärerna under decennierna kring det nyligen avverkade sekelskiftet. I likhet med Andreas Gedin är Lars Vilks en konstnär som arbetar mycket fokuserat med en benhård disciplin och en känsla för materialets betydelse som inte står någon målare eller skulptör efter. Här slarvas det inte, och tendensen är snarare att konstnären håller igen på effekterna än tar i för mycket. Vilks största fascination gäller spillvirke och betong och dess relation till de företeelser kronofogdemyndigheten och hovrätten förmodas representera, något som utan vidare hade kunnat göra honom till en torr och tråkig poststrukturalist. Han är dock hela tiden noga med att knyta sina konstnärliga undersökningar av byggandets krumbukter till varierande former av mänsklig aktivitet. Det utlöses som en funktion av nyfikenheten att följa containervirkets föränderliga liv i praktisk användning. Ofta är det containervirket som symtom på upplösning och sönderfall som vi möter i Vilks verk.


Nimis med den långa gången Pasadena Walk i bakgrunden

Den långa gången ”Pasadena Walk”, där man vid ett tillfälle kunde se en tysk språklärarinnas fruktlösa försök att tränga sig förbi en grekisk man, kan till en början ge ett lätt humoristiskt intryck men efter ett tag växer känslan av frustration och ångest hos betraktaren. Kulturella klyftor kan knappast gestaltas på ett tydligare och mer förödande sätt än så. I ett annat verk av Vilks, ”Omfalos” låter han en betongstod på 1,6 meter passera genom en rad myndighetsinstanser till dess en hel palett av juridiska nyanser framträtt. Frågan – som inte kan besvaras – är om det är den stegvisa förintelsen av den konstnärliga kärnan vi bevittnar eller helt enkelt den nödvändiga juridiska mutation som utgör länsstyrelsens livselixir.
För Lars Vilks är det viktigt att varje verk växer fram enligt ett mönster som påminner om principerna för hur organiskt liv utvecklas. Hans verk är inte framsprungna som ett resultat av en stunds vistelse i studerkammaren. De kräver tvärtom att konstnären, ofta under fysiska vedermödor, tar sig igenom en långvarig rättsprocess vars resultat inte är på förhand givet. Verket ”Jubileumstornet” utgår från hyggesrester varav en del på grund av sin tyngd har fått lämnas kvar i skogen medan det andra bars ner till Nimis där det slutligen placerades. Verkets fysiska, näst intill minimalistiska, del visar sig oväntat bära på en hel ocean av tid och mänskliga erfarenheter som återfinnes i återvunnet virke och gamla rostiga spikar. Den som oroar sig för konceptkonstens otillgänglighet i allmänhet och Vilks i synnerhet behöver inte besöka Kullaberg med bävan i sitt bröst- Hans konst är tvärtom mycket omedelbar i sitt tilltal, ibland så omedelbar att det tar en liten stund innan man fattar att det inte är några rebusar han lockar oss att lösa. Hans kluriga iscensättningar handlar om livet, klättring och utsikt, såväl på låg som på hög höjd. Mer klok än så behöver man inte bli på den saken.

Anders Olofsson

Publicerat i Konstkritik som konst | 1 kommentar