På spaning…del 9: curatorn och konservöppnaren

curatorn och konservöppnaren

Inte bara jag är på spaning efter konsten. En stor del av konstvärlden är allvarligt bekymrad och söker på olika sätt finna vad det är som är fel. Hösten i Sverige har dominerats av konstkritikerns bekymmer. Alldeles lätt är det inte att förstå vad bekymren går ut på men det verkar som om en del kritiker tycker att en del andra kritiker tar för lätt på sina uppgifter. Kanske kan man se engagemanget som en önskan att konstkritikern bör tas på större allvar och att kritikern själv skall axla sitt uppdrag.

En mera burdus synpunkt är att det finns för många kritiker utan att det finns några tydliga profiler som står för något mera bestämt. Och det kan man skylla på konstnärerna som inte kan åstadkomma något som är riktigt intressant att skriva om. Men det är också en fråga om vem som skapar konsten. Är det kritikern eller konstnären? Båda tycks vara inblandade i den saken. Men det kan också vara curatorn om vilken det kan sägas: Curator din bästa tid är nu.

Med så mycket konstnärer och så många obestämda kritiker får konstvärlden luta sig igenkännande mot curatorn. Varje större utställning har i globaliserande anda ett större antal okända eller halvkända konstnärer från många länder. Det har blivit svårt att hålla ordning på hela den namnmassa som ständigt väller in i det internationella samtidsflödet. Då är curatorn en fast punkt, det brukar inte vara mer än högst två curatorer till en medelstor utställning och dem kan man känna igen. Dessutom levererar curatorn ett statement som talar om vad konstnärerna gör eller skall göra eller åtminstone bör göra. Curatorn brukar inte framtona sig som diktatorisk. Ett vanligt uttalande är att ”jag arbetar tillsammans med konstnärerna” i vilket man skall underförstå att konstnären är det som skall framhållas medan curatorn bereder marken. Men ett sådant uttalande gör curatorns roll ännu starkare och inblandningen är inte att ta miste på. Det är säkert inget fel i det, det bara råkar vara så att curatorn vinner ännu mark och just nu framstår som konstvärldens samlande element.

Därför, i denna neopluralistiska tid, kan man anta att nästa diskussionsobjekt, när man diskuterat färdigt kritikern (och inte kommit fram till något särskilt), blir curatorn.

Finns konsten där, i curatorns hand?

Eller måste vi, mycket snart, tillgripa konservöppnaren?


Måhända det som behövs

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.