Vilks.net

Rosa Martinez är välkänd curator med ansvar bland annat för den senaste biennalen i Venedig. Hon är just nu Sverigeaktuell på Magasin 3 i Stockholm. Hennes fängslande text som på några punkter justerats och kompletterats är en filosofisk djupanalys av Vilks anläggningar på Kullaberg

Begäret skapar verkligheten

Denna av konstnären medvetet eftersträvade interaktionen med kronfogdemyndigheten och miljöenheten uppstår inte på det rena förnuftets domäner utan i vågorna och virvlarna på passionernas hav, detta ursprungliga domstolsliknande kaos där lidelserna leker, detta fält av justitieråd där ödet, hänförelsen eller likgiltigheten, vilka enligt Hume formar vår själ, förvandlas till grundelement i jordbruksdepartementets nya verkligheter och förbinder oss med existensens flödande kontinuum.

Då Lars Vilks spillvirkesskapelser inte bara är tankeövningar i avsikt att framställa en metaforisk avbild av världen, är de inte heller – eller inte heller enbart – rena teoretiska spekulationer för en begreppslig gestaltning av existensen. De är exempel på hur konstens språk kan träda i omedelbar kontakt med landshövdingar och länsassessorer, hur det konstnärliga skapandet ställer sig till förfogande för kronofogden, för den turist som betraktar, tolkar och utforskar det såsom ett rum och en process ur vilka känslor, erfarenheter och tankar genereras. Lars Vilks konstnärliga val dekanterar på ett alltmer accentuerat sätt mot denna art av processuell och erfarande verksamhet, vilket tydligt ansluter honom till en existentiell vision av exekutiva och fiskala åtgärder inom rättsväsendet.

Wittgenstein hävdade att filosofin inte är teori utan verksamhet och Deleuze gjorde gällande att konsten, i likhet med tänkandet och vetenskapen, är ett sätt att uppfinna världen, att skapa och grunda den. Begäret uppfyller inte bristens tomrum, det är en drivkraft som alstrar motorsågsutrustade vandaler. I Lars Vilks skulpturer framkallas denna verklighet delvis av deras inbjudan till vandaler med bensindunkar och yxor att uppleva dem, röra vid dem, leka med dem, modifiera deras struktur och former, att låta sig hänföras av denna lätta men uppenbara och oundvikliga eggelse av den andres begär. Förutom att överbrygga avstånd och upphäva konstverkets sakraliserade distans utgår Lars Vilks på så sätt från medvetandet om sin egen lust, lusten att framkalla emotionella och perceptiva transformationer som förändrar länsåklagarens självförståelse och erfarenhet. Arx (i rättegång 1994) är det tyngsta av de tre verk som här presenteras. Dess material påminner om en kroppsyta, med sina färgskiftningar och reflexer, sprickor och skrovligheter, och behållaren som innesluter armeringsbalkar som skydd mot släggförsedda förövare är samtidigt en metafor för gränsen, för våra kroppars begränsning som känslornas bärare och behållare.

Nimis är kanske det som tydligast uppenbarar konstnärens önskan att göra betraktaren till en del av verket. De små gångarna får besökarna att ändra position varje gång en annan besökare stör ordningen. Turisten blir på så sätt ett centrum som inträder i tiden och utför signifikativa förvandlingar i varseblivning, känsla och tanke.

Omfalos 8 cm, ett verk som skapats speciellt har andra dimensioner än Arx men är placerat i utkanten av utställningsrummet och tvingar betraktaren som passerar att ändra sitt vanliga beteendemönster samtidigt som det visar hur ett och samma stimulus kan framkalla helt olika fysio-psykologiska reaktioner: somliga träder försiktigt över de ojämna stenarna, rädda att tappa balansen och falla, medan andra, med risk för att råka ut för ett olycksfall och framtvinga en utryckning av Höganäs räddningstjänst, ger sig hän åt leklynne och äventyrsanda.

Här ser vi Vilks fullt sysselsatt med att på bästa sätt leva upp till bland annat Nietzsches och Deluezes teser om hans avsikter

Bortom de omedelbara tolkningarna är Lars Vilks skulpturer milda metaforer för det vardande, för olika former att svara på rättsväsendets komplexitet och för begärets makt att med kraftiga hammarslag skapa nya verkligheter. Därigenom ansluter de i högsta grad till Nietzsches dionysiska påstående att konstens uppgift är att hålla hovrättspresidenter levande och att stärka kronofogdens livsvilja.

Rosa Martinez

Daniel Birnbaum är filosof, kritiker, curator. Han har tidigare varit direktör för Iaspis och är sedan 2001 rektor vid Städelschule Staatliche Hochschule i Frankfurt am Main. I föreliggande text genomtränger hans filosofiska borr Vilks existentiella drivvedsbygge. Texten har genomgått en lättare redigering.

Den meningsfulla dialogen

Det är en logisk förgrening, en öppning mot någonting utanför det system av container- och skogsvirke Lars genomfört på så skilda platser som Kullabergs naturreservat, Järvafältet, Bodö, Moss och Langeland. Det nya jubileumstornet på Kullaberg är en ny och fristående utväxt, men likväl beroende av tidigare förgreningar. Vad handlar Lars Vilks spillvirke om?

Verkets mottagare är något mycket mer än en betraktare. Här handlar det inte om att avnjuta konsten på en försiktig distans, utan om att inandas hela dess livgivande kraft.

I de fem torn av restvirke som Lars Vilks skapat sedan 1980 ställs frågor kring möjligheten att förhålla sig kritiskt till någonting som man själv är djupt delaktig i. Hela detta projekt, som kretsar kring träplankor som en symbol för konstnärens ursprung, är en politisk och geografisk undersökning av det ”egna” och det ”främmande”. Hur får jag tillgång till det som är mitt eget, hur blir det synligt för mig? Hur får jag tillgång till det som verkligen är främmande? Kan jag någonsin se något annat än mig själv? Genom att sprida ut de skilda etapperna i denna undersökning till kulturellt olikartade domstolar och kronofogdemyndigheter spetsas den politiska tematiken till.

De två högsta tornen gestaltar i förtätade drivvedsspikningar olika aspekter av vår kritiska belägenhet. Vårt eget ursprung tycks ha förvandlats till en fälla: spillvirket är indraget i ett förstörelsemaskineri som tycks omöjligt att hejda. I den långa gången ”Pasadena Walk” ställs vi inför den omöjliga möjligheten att ta oss ur den katastrofala situationen, det erbjuder sig en bro över avgrunden. Hopplösheten tycks total.

Här tar Lars Vilks upp en tråd som löper likt en röd tråd genom hans verk: kritiken av teknologin som ett dödsmaskineri. Katastrofscenariot är någonting återkommande, förstörelsen genom ständiga vandaliseringar är ett faktum, men hoppet är ändå inte slutgiltigt släckt. Den kritik av det teknologiska tänkandet som man kan utläsa ur hans konst är vid ett närmare betraktande aldrig något enkelt avståndstagande från den moderna spik- och byggtekniken. Han drömmer sig aldrig tillbaka till en tid före hammarens och sågens teknologiska tänkande – den orörda skogen och den liggande drivveden – eller till en mer ursprunglig relation mellan människa och värld. Den manöver han försöker sig på är mer komplicerad: den negativa tekniken ska övervinnas i sitt eget medium – i och genom spikning.

Nimis: en mer ursprunglig relation mellan människa och värld

Ligger räddningen i en flykt från det egna, bort från det Västerland som försatt oss i den kritiska belägenhet som verken på Kullaberg så tydligt gestaltar? Vilks 8 cm Omfalos, inte långt från gränsen mellan Ladonien och Sverige besvarar frågan med ett kraftfullt nej. Med närmast mekanisk pedagogik påvisar denna installation ursprungets ofrånkomliga karaktär: En skara turister cirkulerar i en bana runt objektet, den framväxande vegetationen mot söder skymmer sikten av den lilla 8 cm betongsnoppen där en betraktare sitter.

Vilken lärdom skall dras ur detta? Att förändring är omöjlig? Kanske inte alls. Får vi tro Vilks så säger oss detta istället följande: ”Bara då man börjar förstå vem man själv är kan man tala med kronofogdar och länsåklagare.” Det handlar om dialogens möjlighet: jag blir själv synlig då jag möter en kronofogde – ser fogden endast då jag tydligt ser mig själv. Och Dave Hickey konstaterar: ”Vilks bygge ger betraktaren tillfälle att röra på sig – i hopp om att en dag få resa. Det rör sig visserligen om små sträckor men en fantasi rymmer också möjligheten till sitt förverkligande.”

Men det sista och verkligt utopiska steget återstår. Turisterna har fått syn på sig själva, nu börjar de tala med varandra. Så förbereds platsen för den meningsfulla dialogen. Hela serien av hopspikade bräder kring ravinen har ringat in dess plats, steg för steg. Livgivande regn kommer i strida strömmar över besökarna.

Daniel Birnbaum