Anders Olofsson: Mycket omedelbar i sitt tilltal

Anders Olofsson är konstkritiker, redaktör för konstperspektiv och för konsten.net samt IT-konsult. Redaktionen har bitit ihop och släppt genom ett ”fokuserat”, dessutom har vissa smärre ändringar gjorts i den spänstiga texten.

Mycket omedelbar i sitt tilltal
Det är en kulturhändelse i sig när Vilks på Kullabergs naturreservat visar en retrospektiv utställning med verk av Vilks: Nimis 25 år.
Hans konstnärskap har utvecklats i mediemanegens rampljus, vilket dock inte gör det mindre angeläget. En inte alltför djärv gissning är att han i framtiden kommer att bedömas som en av de mer betydelsefulla konstnärerna under decennierna kring det nyligen avverkade sekelskiftet. I likhet med Andreas Gedin är Lars Vilks en konstnär som arbetar mycket fokuserat med en benhård disciplin och en känsla för materialets betydelse som inte står någon målare eller skulptör efter. Här slarvas det inte, och tendensen är snarare att konstnären håller igen på effekterna än tar i för mycket. Vilks största fascination gäller spillvirke och betong och dess relation till de företeelser kronofogdemyndigheten och hovrätten förmodas representera, något som utan vidare hade kunnat göra honom till en torr och tråkig poststrukturalist. Han är dock hela tiden noga med att knyta sina konstnärliga undersökningar av byggandets krumbukter till varierande former av mänsklig aktivitet. Det utlöses som en funktion av nyfikenheten att följa containervirkets föränderliga liv i praktisk användning. Ofta är det containervirket som symtom på upplösning och sönderfall som vi möter i Vilks verk.

Nimis med den långa gången Pasadena Walk i bakgrunden

Den långa gången ”Pasadena Walk”, där man vid ett tillfälle kunde se en tysk språklärarinnas fruktlösa försök att tränga sig förbi en grekisk man, kan till en början ge ett lätt humoristiskt intryck men efter ett tag växer känslan av frustration och ångest hos betraktaren. Kulturella klyftor kan knappast gestaltas på ett tydligare och mer förödande sätt än så. I ett annat verk av Vilks, ”Omfalos” låter han en betongstod på 1,6 meter passera genom en rad myndighetsinstanser till dess en hel palett av juridiska nyanser framträtt. Frågan – som inte kan besvaras – är om det är den stegvisa förintelsen av den konstnärliga kärnan vi bevittnar eller helt enkelt den nödvändiga juridiska mutation som utgör länsstyrelsens livselixir.
För Lars Vilks är det viktigt att varje verk växer fram enligt ett mönster som påminner om principerna för hur organiskt liv utvecklas. Hans verk är inte framsprungna som ett resultat av en stunds vistelse i studerkammaren. De kräver tvärtom att konstnären, ofta under fysiska vedermödor, tar sig igenom en långvarig rättsprocess vars resultat inte är på förhand givet. Verket ”Jubileumstornet” utgår från hyggesrester varav en del på grund av sin tyngd har fått lämnas kvar i skogen medan det andra bars ner till Nimis där det slutligen placerades. Verkets fysiska, näst intill minimalistiska, del visar sig oväntat bära på en hel ocean av tid och mänskliga erfarenheter som återfinnes i återvunnet virke och gamla rostiga spikar. Den som oroar sig för konceptkonstens otillgänglighet i allmänhet och Vilks i synnerhet behöver inte besöka Kullaberg med bävan i sitt bröst- Hans konst är tvärtom mycket omedelbar i sitt tilltal, ibland så omedelbar att det tar en liten stund innan man fattar att det inte är några rebusar han lockar oss att lösa. Hans kluriga iscensättningar handlar om livet, klättring och utsikt, såväl på låg som på hög höjd. Mer klok än så behöver man inte bli på den saken.

Anders Olofsson