Vilks.net

Konsten gradvisa försvinnande till ingenting

Ja, förklaringen till att Delacroix och Monet förlorar sin status som konst är att det är konstvärlden som gäller. Det vill säga om det gäller. Här går viljorna isär, merparten av konstvärlden tror fortfarande på uppenbarelserna i Den Heliga Skrift (”Världskonsten”). Tror man det, tror man också att de båda 1800-talskonstnärerna (och för övrigt hela rasket) är riktig konst. Men bättre än så kan vi. Om man inte tror på någon magisk konst som uppstår av sig själv över hela världen, får man nöja sig med att det faktiskt är konstvärldens uppfattningar som gör något till konst. Mot den bakgrunden är alltså inte Delacroix och Monet konstnärer genom att de skapar ”konst” utan bara genom att de legitimeras av konstvärlden. Eftersom det är så att teorin om konstvärldens utnämningar (den institutionella konstteorin) inte fanns under 1800-talet kommer även Delacroix och Monet att få konststatus enbart genom att uppdateras till konst enligt den institutionella konstteorin. Herrarna får förnyat förtroende men sent, ett genombrott för den institutionella konstteorin har vi inte förrän under 1990-talet.

Det låter sig därför sägas att Dante och Vergilius och Impression, soluppgång är konstverk från 1990-talet. Nu med institutionell etikett. Tror man inte på Världskonsten är det den enda möjligheten.

Konsthistorikern Bernard Berenson ((1865-1959) studerar ett arbete av Canova. Han kunde inte ana att det han såg inte var konst.

De läsare som var med om förra spaningens bokstavliga sågning av världskonsten, skall nu få följa med i sökandet efter konst i den del som blev kvar, alltså världskonsten efter 1800. Ja, här skall det väl finnas gott om konst? Nja, det är lite si och så med den varan, underligt som det kan verka. Först tar vi en titt på Delacroix Dante och Vergilius från 1822.

Varför skulle den här bilden vara konst medan en Artemisia Gentileschi eller Rembrandt inte är det? Svaret är enkelt, den uppfattades som konst – i vår mening – av den tidens konstaktörer. Delacroix gör sålunda inte enbart en bild, han åstadkommer huvudsakligen ett konstverk. Och hur vet man det? Ja, det är samma norm som jag nämnde i det föregående avsnittet: Man känner det på sig. Emellertid är det dessutom så att konstnärerna gärna markerar att det är några extravagant med deras verk. Ett betydande konstverk är överskridande och demonstrerar välvilligt sin egenmäktighet. Den konvention som upprättades för denna aktivitet handlar om att överskrida normen för det estetiskt bekväma. Och därför ser vi att Delacroix bild är våldsam, frånstötande och medeltida. Ja, det imponerar inte värst på oss idag men vi kan konstatera att det var en annan sak på 1820-talet. Publiken vänjer sig och konstdoseringen tenderar därför med tiden att bli allt tydligare. Om vi betraktar Monet med sin Impression, soluppgång från 1873 är insatserna för estetisk nedbrytning av bilden väsentligen större.

Därmed har också den synliga konsthalten blivit större; de för den tiden irriterande färgfläckarna är ett tecken på att vi har med avancerad konst att göra. Så långt är allt gott och väl. Såväl Delacroix som Monet investerade inte förgäves utan framstår som hjältar och banbrytare i det konsthistoriska arkivet. Jag hoppas ni ser skillnaden mellan före 1800 och efter. I det senare var alltså alla med på saken. Eventuella protester (”det där har inte med konst att göra”) har paradoxalt nog bara pådrivande funktion. Protester är alltid välkomna som bekräftelse på att en konstnär är före sin tid.

Men precis här hänger sig systemet igen. Nog för att de inblandade är med på att det på 1800-talet finns den speciella konst som vi kallar för ”modern” (observera att konst som inte är ”modern” betyder att göra lite av varje och har inget med vårt ”konst” att göra), men hur är det ur vår synpunkt 2005? Ja, vem tror på konsten som man känner att den är konst? Det är för all del rätt många även om mera framträdande representanter för konstvärlden brukar uttala en skeptisk inställning och framhålla den institutionella konstteorin (”det som konstvärlden kallar för konst är konst”). Det senare betyder, och häng nu med för här blir det svårt, att precis det faktum att det som konstvärlden kallar för konst blir konst, för med sig att varken Delacroix eller Monets arbeten kan kallas för konstverk.

Kanske håller min konstspaning på att bli en smula tung även för en läsare med klar tanke. Jag skall därför i morgon utreda detaljera med all önskvärd pregnans.

Konsthistorien, den västerländska kanon över kulturens stordåd, lider en smula av att vara alltför ”hierarkisk” (detta ord bör man undvika, vi ser hur man drar till med det i varje tänkbart sammanhang). Nåväl, om man spanar efter konsten tycks den i förstone förekomma synnerligen rikligt i världskonsten. Vi ser skadade skulpturer från antiken, några stenskulpturer från Sydamerika, skytiskt silver, en madonna av Botticelli, några impressionistiska målningar av Claude Monet och, skyndar jag mig att tillägga, av Berthe Morisot, målningar av Michelangelo Caravaggio och Artemisia Gentileschi. Dessa saker är bara ett uns av en bråkdel av allt som samlats. Världskonsten är ett mäktigt verk – och ohanterligt. Om man, som jag, spanar efter konst, är jag också misstänksam och spörjer huruvida man kan vara säker på att världskonstens konst är konst. Ja, det är en bra fråga och den är dessutom lätt att svara på. Det finns ingen orsak att tro på allt som påstås och när det gäller konsten är visserligen konstvärlden överens om att världskonsten är konst (och då, ofrånkomligt, gäller det som en sanning i konstvärlden och även utanför), men inget hindrar att man påpekar att det sannolikt är helt galet. Systematiserade galenskaper är inte ovanliga. Och lita aldrig på konstvärlden, trots att dess åsikter gäller.

Någon konst i vår mening finns inte förrän mot slutet av 1700-talet eller snarast ett stycke in på 1800-talet. Hur man än letar går det inte att finna någon konst före denna tidpunkt. Det finns naturligtvis målade bilder och sådant, men först efter sekelskiftet 1800 blev de målade bilderna problematiska genom att de, utöver att vara målade bilder, blev ”konst”. När de blev konst blev de höga och andliga. Och hur vet man när något blir konst? Ja, det skall man känna på sig. Och sannerligen har man, med tanke på den voluminösa världskonsten, känt mycket på sig. Men nu har vi kommit till reduktionens tid, kan vi lättade utbrista, och det är bara att gå lös på de många utgivna skrifterna. Ett enkelt test visade att en världskonsten i ett band har ca 4 cm textsidor. Snittet vid avsågning av de icke relevanta delarna, alltså de som behandlar diverse objekt före 1800, går vid något över 3 cm, varför reduktionen utgör 75 % av en standardvolym.

Alltså är det bara att dra fram sågen och återställa konsten genom några snabba drag. En väsentlig del av ett ytterligare problem elimineras samtidigt. Feministerna har länge klagat på att det endast förekommer ett fåtal kvinnliga konstnärer i världskonsten. Även detta problem har med ett enkelt handgrepp blivit betydligt mindre. Men jag skall, kännande mitt ansvar i en stor och vägande fråga, återkomma i detta ämne.

Den enkla skissen visar boken Världskonsten. Strecket visar platsen där sågsnittet skall placeras. Den mindre delen av återstoden utgör konsten i världskonsten.