Återigen är staten bekymrad, nu för att det finns för lite arbetarbarn på konsthögskolorna. Endast 12 % har ur denna synpunkt rätt bakgrund och det skall i jämlikhetens namn vara 34 %. Oron över denna fasansfulla situation kan möjligen bemötas med att arbetarklassens barn kan ha gjort ett högst förnuftigt val. Vi vet att de som lyckas ta sig till konstutbildningarna kan räkna med följande framtid: Dryga studielån, katastrofal ekonomi samt arbetslöshet. Dessutom det trista förhållandet av att inte ha lyckats slå sig in i konstvärlden.
Men tydligen är statistiken något som upprör borgarklassen: Jämlikhet till varje byråkratiskt pris. Jag väntar på nästa statistiska alarmsiffror, de kan komma från missbrukarleden där det kanske inte heller finns tillräckligt många arbetarbarn för att det skall bli jämlikt. Men allra enklast vore att omdefiniera vad som skall anses vara arbetarklass. Med rätt placerad definition kan man skriva siffran 12 % och då blir passformen perfekt gentemot konsthögskolorna.
På språng mot konsthögskolorna
