Återigen är staten bekymrad, nu för att det finns för lite arbetarbarn på konsthögskolorna. Endast 12 % har ur denna synpunkt rätt bakgrund och det skall i jämlikhetens namn vara 34 %. Oron över denna fasansfulla situation kan möjligen bemötas med att arbetarklassens barn kan ha gjort ett högst förnuftigt val. Vi vet att de som lyckas ta sig till konstutbildningarna kan räkna med följande framtid: Dryga studielån, katastrofal ekonomi samt arbetslöshet. Dessutom det trista förhållandet av att inte ha lyckats slå sig in i konstvärlden.
Men tydligen är statistiken något som upprör borgarklassen: Jämlikhet till varje byråkratiskt pris. Jag väntar på nästa statistiska alarmsiffror, de kan komma från missbrukarleden där det kanske inte heller finns tillräckligt många arbetarbarn för att det skall bli jämlikt. Men allra enklast vore att omdefiniera vad som skall anses vara arbetarklass. Med rätt placerad definition kan man skriva siffran 12 % och då blir passformen perfekt gentemot konsthögskolorna.
På språng mot konsthögskolorna
Är det inte en logisk kullerbytta? Relationen 34%-12% följer av en definition av arbetarklass, relationen 12%-?% följer av en annan definition av arbetarklass… Man kan förståss se det som en ironisk kommentar om bristen på stringens i det allmänna resonerandet över huvud taget, eller en retorisk poäng. Men knasigt blir det väl? Eller tänker jag fel?
Amit
Det är väl enklare än så. Eftersom problemet med att inte arbetarklassen representeras tillräckligt i konsten alltid återkommer och uppfattas som ett bekymmer av medelklassen vore det allra enklast att säga att arbetarklassen utgör 12 % av befolkningen, samma siffra som de uppvisar i konsten.