För varje dag blir jag alltmer övertygad om att modernismen är här, den går förbi dig fast din blick är slö, som skalden skulle kunna travesteras.
I varje fall vill jag genast gripa tillfället i flykten och utnyttja den utbrytningsfrihet som så frejdigt famnar konstvärlden. Ett litet problem är att modernismen kräver ismer, riktningar, formkategorier. Och återbruk är inte tillåtet, dock citat. Formerna måste vara äkta och autentiskt kända och därtill skall de övertyga betraktaren som geniuna. Jag tror jag kan det och i en första fas kan neomodernismen handla om att transformera socialkritiken till modernism. En översättning (ja, den känner vi till, Maharaj älskar ”translations”, särskilt kulturella och inte bara han) sålunda och jag sätter genast igång med ett stort arbete:
Mthetwa & Vilks, Komposition 2005
Mthetwa är just nu aktuell på Andréhn-Schiptjenko, men med äldre arbeten i den tidigare rådande socialkritiska stilen.