Del 33: Vilks gör projektet ”Hjalt”

Projekt Hjalt

Konsten har fått sitt AIRIS (artist in residence) som understödjer samarbete mellan konstnärer och företag. Vilks tycker att det är bra tänkt men alldeles för smått och fjuttigt: ”Det handlar om en liten snutt där och en liten snutt där, vi måste tänka i lite större format. Nyckelordet är ’kulturkick’ och då skall man inte vara återhållsam. AIRIS ’syftar till att ta tillvara på den kompetens kring kreativa processer som finns inom kultursektorn och korsbefrukta detta med företagets förändrings och utvecklingsarbete.’ Och det skall jag ta itu med. Här går naturligtvis inte att gå genom AIRIS som är ett alldeles för återhållsamt organ. Det fanns inte mycket annat att göra än att själv ta hand om saken. Astra Zeneca i Lund är ett ovanligt öppet företag och jag har nu äntligen fått tillfälle att göra mina studiearbeten operativa. Genom åren har jag, under hårt arbete och avsevärt motstånd, utvecklat ett antal moduler som nu skall bilda utgångspunkten för ett fullskaligt arbete.”

Projektet Hjalt är en samverkan mellan Astra Zeneca i Lund och konstnären. Ett stort område på företagets mark har upplåtits för ett av de största konstprojekt som någonsin utförts, åtminstone i Europa. När arbetet avslutas om några veckor kommer det att ha nått en höjd av 75 meter, alltså fem gånger så högt som Nimis på Kullaberg.


Hjalt ett av vår tids största konstprojekt. Foto: Leslie Raie

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | Lämna en kommentar

Del 32. Vandalen som material

Det gick precis så illa i Mostar som man kunde befara. Staden är delad i en kristen och muhammedansk sida och de kommer inget vidare överens. Konstnärerna, som skulle skapa ett förenande verk vid bron, hade varit så duktiga och kreativa för att finna något som alla och särskilt presumtiva vandaler skulle tycka om. Dessa vandaler, såväl kristna som muhammedaner borde, tycker man, kunna enas kring Bruce Lee. Vem har något emot Bruce Lee? Men det var naivt att tro att konsten skulle komma undan så lätt. Det var sofistikerat tänkt, vandaler är något helt annat. Den råa urkraft som springer ur vandalen är det sista uns av autentisk expressionism som västvärlden kan uppbringa.

Det var feltänkt. Nu kunde man rådfrågat mig och jag skulle då svarat med en vinnande och genialt enkel lösning. Man skall inte undvika vandalisering utan istället bejaka den. Den relationella konsten känns visserligen numera lite tröttsam men fullt användbar just i detta fall. ”Låten dem komma”, skulle vara tillropet. ”Och låten dem arbeta tungt relationellt”. ”Låt det bli ett samarbetsprojekt över många gränser!”

Själva skulpturobjektet skulle kunna se ut så här:


Jesus och Muhammed tillsammans, betong 2005.

Nu krävs det en del arbete för att komma någonvart, vandalerna får ge sig på ett mäktigt släggande. Det är faktiskt en idé att inte armera den, eftersom det kunde verka alltför avkylande på vandalarbetarna som i detta fall skall skapa det huvudsakliga verket. Betong kostar inte mycket och skulpturen kan lagas i det oändliga. Dessutom skulle produktionskostnaderna vara mycket lägre än den bronsskulptur man nu så olyckligt fastnat för.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | Lämna en kommentar

Del 31. Situationismen is back

Guy Debord (1931-1994) och situationismen har kommit på tapeten i konsten. Debord fann snart att konsten och konstnären inte var mycket att ha för att genomföra den stora revolutionen, redan 1962 var konstnären exkluderade. Konstvärlden visade sig vara en högst villig att assimilera konsten som konst och strunta i det politiska innehållet. Varken derivé (följa sina infall) eller détournnement (ändra och bryta ner konventionella bild- och symboluttryck) var i det avseendet till någon glädje. Situationismen valde politiken och lämnade konsten, på ett egendomligt sätt skulle det ändå finnas ett uns konst kvar i den politiska grupperingen, något som omsorgsfullt skulle döljas: Konsten är död och måste överskridas i revolutionär praktik. Någon revolt kunde situatinisterna inte heller genomföra utan inväntade massornas stora revolution. En kort tid verkade det som om företaget skulle kunna blossa upp på allvar när majrevolten inträffade i Paris. Men det var ingen revolution och än en gång sveks förhoppningen om att förena den sanna konsten med folket.

Gång på gång blir konsten sviken av folket. Det är bara att konstatera att om det är något som det är fel på är det folket. Folket har uppenbarligen andra intressen än konst i revolutionens tjänst. I valet av engagemang väljer folket shopping, kändisar, tv-serier och sport. Medelklassens intellektuella (där vi naturligtvis finner konstens företrädare) ser detta som kapitalismens manipulation av massorna. Det hjälper inte stort, får folket välja, väljer det bort konsten.

Man kan undra varför Debord kan vara intressant för konsten just nu. Är det ett socialkritiskt halmstrå att föreningen av konst och folket trots allt skulle kunna ske med derivé och détournement? Man kan ana vad som möjligen kan komma ur detta: neosituationism som ett fängslande inslag i konstvärldens partykultur.


Debord kastade ut konsten. Nu är han åter het i konsten.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 1 kommentar