Vilks.net

I begynnelsen och sedan alltid

Hegel, Schelling eller Hölderlin skriver i Das älteste Systemprogramm des deutschen Idealismus 1797:

”Jag tänker här först framlägga en idé som såvitt jag vet ännu inte gått upp för någon: vi måste ha en ny mytologi, men den måste ställas i idéernas tjänst, den måste bli en förnuftets mytologi. Om vi inte ger idéerna en estetiskt, dvs. mytologisk form, kommer ingen att vara intresserad av dem. … Mytologin måste bli filosofisk, så att den kan göra folk förnuftiga, och filosofin måste bli mytologisk, så att den gör filosoferna känsligare. … Då kommer det att råda en andens allmänna frihet och jämlikhet! Det kommer att bli människans sista och högsta verk.”

Det här är en mycket tidig utgåva av Konsten. Faktiskt så tidig att författaren inte ens tänker i konsttermer. Vid den här tidpunkten är det fortfarande estetiken och dess förhållande till filosofin som är saken. Likafullt är det ett av de tyngsta arvegodsen som konsten kommit att bära med sig. Den konst vi har idag följer på sitt sätt samma grundläggande plan, att skapa ett sätt att kommunicera som är om inte universellt så åtminstone allmänt, och att sträva efter frihet och jämlikhet. Hur har det gått efter 158 år kan man fråga sig? Någon storförening av konstarterna och vetenskaperna ser vi ännu inte till. Möjligen kan man säga att konstarterna har fått en ny mytologi, men då bestående av interna referenser som har begränsad giltighet även konstarterna sinsemellan.

Företrädarna var inte i stånd att skapa de verk de föreställde sig. De fick istället vänta. Väntandet har fortgått i alla dessa 158 år och vi kan säga att vi alltjämt väntar på detta stora verk som skall inleda konsten och samtidigt avsluta den. Man skulle kunna tro att detta enbart är en föråldrad fantasi. Men ingalunda, konstprojektets storlek definieras här och det fortsätter. Det kan inte förminskas. Om man gör det kommer det att krympa samman till ingenting. För övrigt är det inte aktuellt. Se bara på dagens socialkritik. Varifrån kommer den måttlösa ambitionen, den rastlösa övertron på betydelsen av det man gör? Varje konstnär bär sitt Systemprogramm.

Landskapsmålning av Joseph Anton Koch från 1796 – målning, ännu inte konst

Vem är medlem i konstvärlden?

Konstvärlden medlemmar vill inte gärna vara medlemmar i konstvärlden. Med andra ord vill den konstaktive inte se sig som en del av etablissemanget. Därför kan man slå fast: Den typiske medlemmen i konstvärlden avvisar ett sådant medlemskap. Men vilka är egentligen medlemmarna? Enligt en utbredd uppfattning skall dessa utgöra en elit som styr och ställer i konsten. Så är det inte, det är lätt att bli medlem. För att ta ett exempel hämtar jag en historia från rektorn, filosofen, kritikern och curatorn Daniel Birnbaum. Han talade med en seriös samlare från Texas som intresserade sig för samtidskonst. Han uttryckte sin beundran för ”That lovely young man Okwui Enwezor who was making a documentary in a castle in Germany.” Är samlaren en medlem i konstvärlden? Självfallet även om hans kunskaper är begränsade. Bristande kunskaper och inkonsekventa resonemang samt missförstånd finner man ofta hos konstvärldens medlemmar. Samlaren får ändå tilldelas rollen som en relativt avancerad medlem. Han känner till Enwezor, vilket inte alltför många gör, och har hört talas om Documenta i Tyskland men lyckas sedan få till stånd ett ordentligt missförstånd.

Medlemmarna i konstvärlden avgör vad som är konst och vad som inte är konst. Det rör sig dock inte om någon deklaration utan det är ett beteende; konstvärlden accepterar saker som konst, andra saker ser de naturligtvis som andra saker. En målning i ett galleri tvivlar man knappast på som konst medan 1/2 kg smör i en butik är 1/2 kg smör. Eliten i konstvärlden avgör däremot vad som är kvalitet. Att avgöra det är ingen demokratisk procedur. Men det är inte ens att höja på ögonbrynen åt. Varje institution har sin elit, eller om man vill använda ett mindre värdeladdat uttryck, sina sakkunniga. Konstvärlden sakkunniga avgör vad som är kvalitet. Kan vi lita på det, eller missbrukar de sina positioner för att gynna dem som är deras gunstlingar? Säkert finns det ett sådant missbruk men knappast i någon större skala. Vad konstvärldens framskjutna koryféer kan åstadkomma är att puffa fram någon bland en grupp som är ungefär likvärdig. Det handlar om ett helt normalt nätverksbygge, konstvärlden är varken bättre eller sämre än andra områden.

Det här är smör och inte konst. Men smöret
kan naturligtvis bli konst om någon konstnär
skulle få för sig att utnämna det till konst.