Guy Debord (1931-1994) och situationismen har kommit på tapeten i konsten. Debord fann snart att konsten och konstnären inte var mycket att ha för att genomföra den stora revolutionen, redan 1962 var konstnären exkluderade. Konstvärlden visade sig vara en högst villig att assimilera konsten som konst och strunta i det politiska innehållet. Varken derivé (följa sina infall) eller détournnement (ändra och bryta ner konventionella bild- och symboluttryck) var i det avseendet till någon glädje. Situationismen valde politiken och lämnade konsten, på ett egendomligt sätt skulle det ändå finnas ett uns konst kvar i den politiska grupperingen, något som omsorgsfullt skulle döljas: Konsten är död och måste överskridas i revolutionär praktik. Någon revolt kunde situatinisterna inte heller genomföra utan inväntade massornas stora revolution. En kort tid verkade det som om företaget skulle kunna blossa upp på allvar när majrevolten inträffade i Paris. Men det var ingen revolution och än en gång sveks förhoppningen om att förena den sanna konsten med folket.
Gång på gång blir konsten sviken av folket. Det är bara att konstatera att om det är något som det är fel på är det folket. Folket har uppenbarligen andra intressen än konst i revolutionens tjänst. I valet av engagemang väljer folket shopping, kändisar, tv-serier och sport. Medelklassens intellektuella (där vi naturligtvis finner konstens företrädare) ser detta som kapitalismens manipulation av massorna. Det hjälper inte stort, får folket välja, väljer det bort konsten.
Man kan undra varför Debord kan vara intressant för konsten just nu. Är det ett socialkritiskt halmstrå att föreningen av konst och folket trots allt skulle kunna ske med derivé och détournement? Man kan ana vad som möjligen kan komma ur detta: neosituationism som ett fängslande inslag i konstvärldens partykultur.
Debord kastade ut konsten. Nu är han åter het i konsten.
Pingback: Sverigedetournementokraterna stal bild från Partiet « Copyriot