Del 30: Tre konstnärstyper

Kanske är det så överskådligt att antalet konstärstyper kan reduceras till tre med avseende på inriktning och ståndpunkt. Den första är då modernisten, alltid benägen att måla sina tavlor. Tavelmålandet är en lika inbiten åkomma som storfiskarens längtan efter vattendragets brus. Och med kärleken följer innerligheten; det skall vara något särskilt i mmmåålerrrriettttt. Nå, så har vi motpolen den socialkritiske som gör relationella projekt gärna i förortsmiljöer och som undviker målandet (som för denna är ”djupt problematiskt”) och istället dokumenterar med video. Här har vi som ömsom fokuserar och ömsom undersöker samt ställer viktiga frågor om angelägna samhällsproblem. Men vi har också en tredje sort, nämligen den halsbrytande kombinationen av dessa två. En modernist som inte är särskilt måleribenägen, men fullständigt öppen för konstens många möjligheter och som gärna gör projekt och har en mångfald åsikter huvudsakligen personligt sammantänkta. Man bör, när man rör sig i konstvärlden hålla utkik efter dessa varianter och ihågkomma att det bor en liten modernist i fler än man först skulle tro. Det är som skalden skriver: ”Det ordnar sig aldrig”.

Att måla är för övrigt en mycket rolig sport och jag utövar den dagligen. Enkom för detta tillfälle har jag producerat ett stycke bättrat men självständigt arbete:


Utan titel (Anaxagoras) 2005 Rehnberg & Vilks

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | Lämna en kommentar

Del 29: Konst för konstens egen skull

Det var ett tag sedan det var aktuellt med konsten som ett egenvärde. Ohindrad av alla krav på att förhålla sig till det omgivande samhället. Visserligen spretar det lite i den friheten när utställningarna (bl a har Documenta 12 satt upp det) talar om ”fantasi”. Men det räcker inte, för den oundvikliga slutsatsen blir: Vad har fantasi för plats och mening i vår tid med all dess problem? Samma får ett tänkbart konst-för-konstens-skull utspel räkna med att möta. Vad säger det den samtida människan och vilken syn på våra mest angelägna samhällsproblem skall man utläsa ur det? Konsten har tagit på sig ett tungt ok, att göra världen bättre med att gripa in (ja, inte riktigt, men ha synpunkter på) i verkligheten. Oket är dessutom tyngre än någonsin. I Sverige handlar det inte längre om svenska problem, inte heller är det tillräckligt med västeuropeiska eller europeiska problem. Det är ALLA problem i hela världen. Det arbetar konsten med, ansvarskännande. Då gör man sig duktig. Inte tycks den socialkritiske konstnären nedslås av att den enda verkan som hittills kunnat konstateras är den som kan noteras hos vernissagepubliken. Det är inte mycket att notera för övrigt. I konstvärlden blir det sociala lite häftigt, nästan kul och i varje fall något som kan upplevas som spännande. Väldigt samtida.

Och där är vi på vippen att göra det inkorrekta. Jag funderar på att ta det på fullt allvar: Att skapa kompositioner av allt slags material, vare det form eller migrationsbekymmer, relationelle utspisning och genusperspektiv, och absolut inte mena något i det sociala fältet. Det skulle ändå se tillräckligt socialt ut, men utan den prövande inställningen som vi finner på många håll idag, att lära och leda folket med konstens hjälp till den konst de inte vill ha men som medelklassen vill förstå att de egentligen innerst inne önskar.


”Stolen i regnbågens rum, en skärpning”, Eliasson & Vilks, 2005

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 2 kommentarer

Del 28: Arkivet

Konsten har till skillnad från de flesta andra institutioner ett seriöst och levande arkiv; konsthistorien. All konst som skapas skall antingen dit eller, som är det vanliga, försvinna ut i intet. Någon gång händer det att enskilda detaljer korrigeras, men det är inte ofta. Alla försök att göra något annat av konsten än vad den är hindras effektivt av denna ordning. Hur radikal konsten än är, kommer den alltid att snegla på arkivet. Och det är en huvudregel att det krävs radikal och gärna institutionskritisk konst för att kunna pretendera på en plats. Vill någon konstnär göra något så radikalt som att helt bryta med konstvärlden finns bara ett sätt: Att lämna konsten och göra något annat.

Arkivets magiska kraft kan enklast illustreras med visan: ”Som en gummiboll kommer jag alltid tillbaka till dig, bomsi bomsi”.


Konstens arkiv: förutsättningen för dess existens

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | Lämna en kommentar