Vilks.net

Lillebror och storebror ger konsten mera bruk i baljan

Den kortvariga (1798-1800) ”Jenakretsen” med dess viktigaste gestalter bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel skapar mera tyngd åt konsten. Den är inte längre en del av det filosofiska och politiska sammanhanget, konsten tar hand om det på egen hand med förstärkt autonomi. Konstverken skall åstadkomma den tidigare omtalade förmedlingen mellan kunskap och ideal.

Organet för deras teorier är tidskriften Athenaeum. Något verk är man inte kapabel att skapa, i tidskriften publiceras utkast till det stora förväntade verket. Och det är en stor tanke, texterna i Athenaeum skrivs inte om konst utan är konst. Konsten integrerar sin egen teori. Vi har alltså redan här ett bud på det som idag avhandlas som möjligheterna för konst att kunna operera som forskning. Samtidigt har det filosofiska målet blivit oklart eftersom det nu är konsten själv på egen hand som formulerar och genomför utan att bli en del av det filosofiska projektet. Konsten får därigenom hela tiden omdisponeras, konsten blir en upprepad radikal förnyelse utan slutpunkt. Det är inte längre fråga om, som hos Schiller, att använda sig av de klassiska förebilderna. Jenakretsen skapar alltså i brist på det stora verket istället ”fragmentet”. Härmed yppas motsättningen mellan verkets begränsningar och viljan till att fånga den stora helheten.

Ambitionsnivån har blivit enorm och det verk som skall utföras är en omöjlig uppgift. Detta blir en viktig grund i det fortsatta arbetet med att uppresa Konsten.

Storebror August Schlegel

Lillebror Friedrich Schlegel

Ilar Schiller till

Ett par år efter Kants Kritik av omdömesförmågan kommer Schiller med sin bok ”Kallias” (1792-93). Han ger mer substans åt den Konst som håller på att födas. Han tänker sig att det sköna blir till genom vårt förnuftsbegrepp, förnuftet är grunden till skönheten, en rejäl uppläsning av Kant. Förnuftet står för det översinnliga och ideala och där menar Schiller att skönheten här hemma. Därmed är skönheten inte längre bara ett sken som uppträder genom omdömesförmågan utan får en objektiv existens. Schiller vill också se en handlingsplan och menar att subjektet skall vända sig bort från verkligheten och utifrån det metafysiska överskottet skapa en egen framställning av världen. Det metafysiska överskottet är alltså vår förmåga att med fantasins hjälp producera tankar och uppslag som vi inte direkt behöver. Det metafysiska överskottets idéer skall inte verka direkt i samhället då kan det sluta lika illa som det gjorde med den franska revolutionens frihetsdrömmar. Schiller har nu tagit parti för det metafysiska överskottet och den inre naturen som utgångspunkt för skönheten och då blir Kants prioritering av det natursköna alltmer ointressant. Och Schiller kör vidare: Han ser en direkt motsättning mellan sin samtids splittrade värld och konstens försonande skenvärld. Konstens skenvärld revolterar mot den omgivande verkligheten. Ur vår synpunkt blir Schiller mera återhållsam när han skall välja konstens form. Det är antiken som är idealet, den tid han och andra föreställde sig som en harmonisk guldålder Samtidigt drar han en lans för en ny spelare på planen: subjektet. Subjektet skall förändra världen genom att estetisera den, en kulturell förvandling.

Konstens konturer börjar bli synliga.

Schiller hyvlade på Kants råmaterial och vi kan på allvar skymta Konsten

Konstens födelse

Konstteorin står för närvarande svagt. Men situationen kan nog sammanfattas med att den allmänna meningen accepterar den institutionella konstteorin tillsammans med tanken att konst alltid har funnits – en föga lyckad kombination. Konstbegreppet har, och det är också en allmänt vedertagen synpunkt, tillkommit någon gång i slutet av 1700-talet. Men att konsten skulle finnas innan dess är den vanliga synpunkten. Om det inte vore så skulle konsthistorien inte kunna motiveras.

Jag skall nu företa en rekonstruktion av konstens födelse. För att det skall vara möjligt får några premisser ställas upp. Det handlar om sådant som måste gälla om vi skall tala om konst i vår moderna bemärkelse.

Två saker är nödvändiga för att konsten skall komma igång. Det ena är att den placeras på hög ambitionsnivå. ”Konst” i bemärkelsen diverse tekniker har ingen social status. Produkterna, vare sig det handlar om att göra bilder, lägga tak eller tillverka vagnar, är bruksvaror. De kan naturligtvis ändå bli beundrade och attraktiva. Men för att vi skall kunna tala om konst i vår mening skall vi ha en konst som svingar sig upp till de ontologiska höjderna. Det handlar om en skillnad som är lätt att förbise, skillnaden på högt och lågt, det som görs med anspråk och vilja på ett djupt plan och det ytliga.

Den andra är att avskilja en grupp av ”konster” och göra dem till ”skön konst” men då i bemärkelsen att utövas med ontologiska ambitioner. Genom att vi får en grupp av olika tekniker blir själva ”konsten” en abstrakt princip. ”Konsten” har inget specifikt utseende utan kan finnas i form av text, musik eller bild. Men det för inte med sig att text, musik och bild alltid skulle vara konst. Det blir fråga om att vissa objekt är konstobjekt. Det går inte att ställa upp några tydliga kriterierna på hur ett icke-konst objekt skiljer sig från ett konstobjekt.

Nå, konstens stund infann sig när professor Kant funderade i sin studerkammare i Königsberg i slutet av 1700-talet. Hans bekymmer var att de två grundläggande betingelser för tillvaron som han ägnat var sin skrift åt inte kunde förenas. Å ena sidan fanns kunskapen som vanns genom att fenomenen kunder sorteras i olika begrepp, å den andra etiken och den ideala tillvaron som förblev svävande ovanför verklighetens händelser. Det kom då för honom att estetiken skulle kunna vara den räddande ängeln, broslaget mellan ideal och verklighetsbild, mellan moral och kunskap. I den estetiska upplevelsen såg han en harmoni som han menade var en avspegling av både idealens värld och sökandet efter kunskap. I första hand vände sig Kant till naturen, naturens skönhet var den grund mot vilken människan kunde blicka sedan hon genom sitt tänkande förlorat denna ursprungliga harmoni och enhet som kännetecknar naturen. Estetiken har enligt Kant två karaktärer, skönheten, ”det ointresserade välbehaget” och det sublima som är upplevelsen av det gränslöst storslagna.

Men Kant ser också konsten som en möjlighet och bereder den avsevärd plats i den i sin banbrytande skrift ”Kritik av omdömesförmågan” från 1790. Konsten och det konstnärliga geniet kan också åstadkomma broslaget över den klyfta som filosofin åstadkommit.

Kant går också genom de aktuella konsterna. Här är det fortfarande så att uppräkningen inte helt överensstämmer med dem som skulle bli standard något längre fram i tiden. Han har exempelvis med retoriken, trädgårdskonsten (vilken räknas till måleriet dit även utsmyckningar hör) och det hantverk som är en del av arkitekturen i form av inredning. Högst sätter han diktandet, därefter musiken och sedan måleriet (för att den ligger nära teckningskonsten som är grunden för bildande konster).

Att Kants genomgång av konsterna ter som den gör måste förstås mot bakgrunden att det som ännu inte införts är att konstnären kommunicerar något andligt genom verket. Det som sker är att omdömesförmågan kan uppfatta objektets harmoni.

Men Kant har satt konsten i marschordning. Hans tankar och hans skrift skulle snart fyllas ut på ett överväldigande sätt.

Kant skapade genom en tilfällighet konsten 1790