Vilks.net

Den store Hegel gör konsten till en del av Världsanden

Enligt Hegel kunde idealiteten gripas direkt i den klassiska konsten, i den romantiska får den nöja sig med att visa mot det upphöjda, det som ligger bortom konstverkets egen verklighet.

Konsten får en mindre roll hos Hegel än hos de andra filosoferna. Den är en del av Världsandens historiska utveckling men har blivit otidsenlig. Materialiseringen är konsten begränsning. Religionen står högre eftersom den visar mot det abstrakta. Allra högst står dock filosofin som så småningom skall vara identiskt med det rena självmedvetandet.

Innan man kommit dit har diktaren något att tillfoga. Dikten är den konstart som är bäst anpassad till Hegels nutid. Men även den kan inte fullt ut visa sanningen, konsten måste suppleras av filosofin för att slutligen helt ersättas av den. Det oklara i konsten skall ersättas av filosofins absoluta precision i framställningen. Men dit hade man ju ännu inte kommit.

Trots diverse inskränkningar är Hegels syn på konsten genomgående positiv och den representerar under alla omständigheter Världsandens första stadium.

Om dessa ting talar Hegel i Andens fenomenologi 1807 och i sina föreläsningar i estetik vilka utgavs 1835.

Hegel ger konsten Världsande 1807

Schelling ger Konsten ännu en laddning Ande

Schelling förstärker Schlegel (ovan). Även han ser i den splittring mellan kunskap och etik som Kant drog fram att detta förutsätter en fundamental identitet. Enhetsgrunden är jaget som Schelling benämner Ande. Detta Ande-jag är självmedvetet och kan se sig själv som ett subjekt för ett vetande. Men samtidigt delas jaget upp i subjekt och objekt och kan därför inte motsvara den stora identiteten och enheten.

Allting är enligt Schelling en syntes av det reella och det ideala. I naturen är det ideala bundet vid det reella men i Andens värld är det ideala starkare och kan frigöra sig genom dikten. Dikten bryter sig ut ur den givna världen för att uttrycka den sanna världen i ett levande språk som befinner sig framför det som är ett av världen känt språk. Det är inte oförnuft eftersom det bär förnuftets struktur och får oss att på nytt se världen.

Detta förkunnar Schelling i sin bevarade föreläsningsserie om konstens filosofi 1802.

Vi lägger märke till att filosoferna går in för Konsten: Kant (avfyrar startskottet), Schiller (även om han är mest diktare), de båda Schlegel, Schelling. Och det kommer flera…

Till Konsten från F. W. J. Schelling: Mera Ande

Lillebror Schlegel lämnar åt världen det ”progressiva konstverket”

Friedrich Schlegel hade mer att ge, redan 1800 sätter han i omlopp tanken på den ”nya mytologin”. En ny mytologi bygger på motsättningen mellan mythos och logos, där mythos är ordet i dess ursprungliga styrka, logos det distanserade och analyserande ordet.

Det historiska förnuftet kan inte åstadkomma det mänskliga framsteget (det gick alltså illa med franska revolutionen). Nu får den mänskliga naturen istället bryta fram genom fantasi, poesi och kaotisk urkraft. Genom poesin kan förnuftets lagar upphävas och människans ursprungliga natur kan visas fram. En sådan produktionspunkt kan ge människan ett nytt centrum, en ny mytologi. Och punkten är Fichtes skapande jag, det som Schlegel kallar för ”andens djup”.

Poesin (och det blir snart hela Konsten) kan visa det som inte avslöjar sig för någon tanke. Konstverket är ett verk av en fri och beräknad handling men ändå överraskande. På samma gång uttrycker den mänsklig frihet och är dikterad av en högre nödvändighet.

I konstverket blir den ursprungliga helheten av medvetet och omedvetet, objektivt och subjektivt tillgänglig. Konstverket gör den enhet åtkomlig som filosofin bara kan föregripa och därmed kan konsten framlägga det berättigade i filosofins grundläggande strävan.

Det är inte illa och världen tog tacksamt emot även denna skänk.

Fichtes ”jag” ockuperas av konsten genom Schlegel