Del 38: En julberättelse: Konstens födelse (2)

Ilar Schiller till

Ett par år efter Kants Kritik av omdömesförmågan kommer Schiller med sin bok ”Kallias” (1792-93). Han ger mer substans åt den Konst som håller på att födas. Han tänker sig att det sköna blir till genom vårt förnuftsbegrepp, förnuftet är grunden till skönheten, en rejäl uppläsning av Kant. Förnuftet står för det översinnliga och ideala och där menar Schiller att skönheten här hemma. Därmed är skönheten inte längre bara ett sken som uppträder genom omdömesförmågan utan får en objektiv existens. Schiller vill också se en handlingsplan och menar att subjektet skall vända sig bort från verkligheten och utifrån det metafysiska överskottet skapa en egen framställning av världen. Det metafysiska överskottet är alltså vår förmåga att med fantasins hjälp producera tankar och uppslag som vi inte direkt behöver. Det metafysiska överskottets idéer skall inte verka direkt i samhället då kan det sluta lika illa som det gjorde med den franska revolutionens frihetsdrömmar. Schiller har nu tagit parti för det metafysiska överskottet och den inre naturen som utgångspunkt för skönheten och då blir Kants prioritering av det natursköna alltmer ointressant. Och Schiller kör vidare: Han ser en direkt motsättning mellan sin samtids splittrade värld och konstens försonande skenvärld. Konstens skenvärld revolterar mot den omgivande verkligheten. Ur vår synpunkt blir Schiller mera återhållsam när han skall välja konstens form. Det är antiken som är idealet, den tid han och andra föreställde sig som en harmonisk guldålder Samtidigt drar han en lans för en ny spelare på planen: subjektet. Subjektet skall förändra världen genom att estetisera den, en kulturell förvandling.

Konstens konturer börjar bli synliga.


Schiller hyvlade på Kants råmaterial och vi kan på allvar skymta Konsten

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 38: En julberättelse: Konstens födelse (2)

  1. Kjetil Korslund skriver:

    Det slår meg umiddelbart at det måtte være fruktbart å gjøre en komparativ lesning av “Kallias” og sløse-filosofien til Bataille. Historisk er nok en slik sammmenligning ren ønsketenkning, men både Schiller og Bataille kommer jo med interessante forslag til hvordan man skal konstituere virkeligheten. Midt i mellom dem slår Nietzsche fast at man MÅ gjøre det, men det gjelder selvfølgelig bare en elite (potensielle overmennesker). Somnambule-klubben (‘Åsgårdsreia’ som vi sier i Norge) er jo stadig populær. –Derrida, Baudrillard, Judith Butler….Med ord skal kriger kjempes. Og det skjer.
    Men på den andre siden av gjerdet (Island): Muligens vil deCode, biologien usw. vise at KUNST bare er en mutasjon i menneskets fylogenese.
    Men det som allerede er innlysende, er at Herbert Spencers “Survival of the strongest” (1852, ja nettopp, lenge før Darwin) gjelder i kunstverdenen, ikke-kunstverdenen, og i kampen mellom hjerneceller: Når du går på fylla, dør de svakeste hjernecellene, og du våkner opp som et Nytt og bedre Menneske!

  2. Jacob C skriver:

    Mycket intressant konstteorihistorieöversikt. Spännande saga.

    “Det metafysiska överskottet är alltså vår förmåga att med fantasins hjälp producera tankar och uppslag som vi inte direkt behöver.”

    Fast finns inte på ett ungefär samma idé i Kants tanke om “intresselöst skådande” (även subjektet kanske ges en mindre drivande roll) samt i Aristoteles distinktion mellan historieskrivning och poesi?

  3. Lars skriver:

    Jacob c. Det metafysiska överskottet är inte på något sätt min terminologi utan används i den spekulativa filosofin där naturligtvis Kant också ingår.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.