Del 41: En julberättelse: Konstens födelse (5)

Schelling ger Konsten ännu en laddning Ande

Schelling förstärker Schlegel (ovan). Även han ser i den splittring mellan kunskap och etik som Kant drog fram att detta förutsätter en fundamental identitet. Enhetsgrunden är jaget som Schelling benämner Ande. Detta Ande-jag är självmedvetet och kan se sig själv som ett subjekt för ett vetande. Men samtidigt delas jaget upp i subjekt och objekt och kan därför inte motsvara den stora identiteten och enheten.

Allting är enligt Schelling en syntes av det reella och det ideala. I naturen är det ideala bundet vid det reella men i Andens värld är det ideala starkare och kan frigöra sig genom dikten. Dikten bryter sig ut ur den givna världen för att uttrycka den sanna världen i ett levande språk som befinner sig framför det som är ett av världen känt språk. Det är inte oförnuft eftersom det bär förnuftets struktur och får oss att på nytt se världen.

Detta förkunnar Schelling i sin bevarade föreläsningsserie om konstens filosofi 1802.

Vi lägger märke till att filosoferna går in för Konsten: Kant (avfyrar startskottet), Schiller (även om han är mest diktare), de båda Schlegel, Schelling. Och det kommer flera…


Till Konsten från F. W. J. Schelling: Mera Ande

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.